Fantasier om obegränsade resurser för de rättfärdiga har funnits i hela mänsklighetens historia. De gamla grekernas ymnighetshorn fylldes med allt som nymferna önskade. Den Keltiske guden Dagda sades ha en magisk bottenlös kittel som ständigt var full av mat – och i Norden tjänade den ständigt återuppstående galten Särimner som symbol för obegränsat välstånd för Valhallas tappra krigare.
Skillnaden mellan dessa myter och verkligheten är att människans behov och önskningar måste balanseras mot ändliga resurser. Den som misslyckas med detta hamnar snabbt i ekonomiskt obestånd. I förra veckan redovisades två rapporter som på ett närmast tragiskt sätt illustrerar denna motsättning: EU-kommissionens ekonomiprognos, och Svenskt Näringslivs rapport “Reformer för fler i arbete”.
Enligt EU-kommissionen har Sveriges ekonomi just nu lägst tillväxt i hela EU – och ett betydligt sämre läge än våra jämförbara grannländer. Denna osmickrande jumboplacering förklarades på ett påtagligt ansträngt sätt i Aktuellt (13/2), där Sveriges dåliga siffror sades bero på hushållens höga belåning, den tidigare negativa räntan och att kontinentens energipriser inte blivit så höga som befarat – vilket gjort att de “inte tvärbromsar” på det sätt Sverige nu gör.
Dessa förklaringar haltar, för Danmarks belåningsgrad som andel av BNP är högre än Sveriges, negativa räntor introducerades av ECB redan 2014 och enligt statliga Vattenfall har Sveriges energipriser varit lägre än kontinentens.
Svenskt Näringslivs arbetskraftsundersökning ger en kraftfull motbild till dessa försök att förlägga orsakerna till Sveriges ekonomiska kräftgång hos externa faktorer. Enligt rapporten har andelen utrikes födda långtidsarbetslösa skjutit i höjden sedan 2015, med konsekvensen att Sverige nu har 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder som inte helt kan försörja sig själva (de med en inkomst under hälften av medianinkomsten). Detta innebär att 38,5 procent av Sveriges befolkning nu står för landets nettoförsörjning.
Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar innebär denna låga självförsörjningsgrad en sammantagen statsfinansiell kostnad på ca 270 miljarder kronor per år, och det är detta produktivitetsbortfall per capita som nu speglas i Sveriges fallande tillväxttal. För att sätta siffrorna i perspektiv kostar hela polisväsendet 34 miljarder kronor per år.
Att Sveriges flyktingmottagande länge framställdes som en vinstaffär – samtidigt som alla försök att ta fram kostnadsprognoser aktivt motarbetades – berövade Sveriges migrationspolitik dess demokratiska förankring, med resultatet att stora väljargrupper nu känner sig migrationspolitiskt bedragna.
Upprättandet av detta demokratiska underskott illustreras väl av den avgångne statsministerns Reinfeldts migrationsmoraliska hån: “hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?”.
Man undvek nämligen att tala om två saker:
Det faktum att ekonomisk påverkan av stora demografiska förändringar har långa ledtider – och att inte ens en självutnämnd moralisk stormakt äger mytologins obegränsade resurser.
