Prestigeprojekt som går i stöpet är ett återkommande fenomen genom mänsklighetens historia. Självklarheter som ignoreras orsakar haverier som Vasaskeppets förlisning, nesliga valförluster och den ökända Fyrefestivalen i Karibien som fått en egen dokumentär på Netflix.
Katastroferna har i samtliga fall varit förutsägbara och möjliga att undvika, om bara inte uppenbara varningssignaler negligerats. Ändå fortsätter storslagna projekt att haverera, gång efter annan.
En viktig förklaring är ja-sägarna. Författaren och journalisten Åke Ortmark studerade ingående fenomenet i boken ”Ja-sägarna: medlöpare och nickedockor” (1996, Gerlids Förlag). Ortmark menar att jasägerimekanismer återfinns i alla kulturer och på alla nivåer. De bygger på den ofrånkomliga relationen mellan furstar och tjänare och på mänskliga instinkter som lydnad, konformism och grupptryck. Mekanismerna framträder tydligt i fallet Kreugerkraschen, en av historiens mest omfattande konkurser, som orsakade ekonomiska svallvågor i stora delar av världen.
När tändstickskungen Ivar Kreuger stod på toppen av sin storhetstid var han lika mäktig och inflytelserik som en mindre statsmakt. Som världens ledande finansman var han fruktad, beundrad och geniförklarad. En oförliknelig hjälte. Att investera i Kreugerkoncernen ansågs vara en av de säkraste investeringar man kunde göra.
Men Kreuger ägnade sig åt ständig expansion vilket kräver ständigt kapitaltillflöde, och efter börskraschen på trettiotalet fick koncernen problem. När lågkonjunkturen väl kom, vilket den alltid gör, rasade korthuset. Konkursen var ett faktum. Varför hade Kreuger inte rustat sitt företag för sämre tider?
Enligt Ortmark leder stor framgång till högmod och usel omvärldsanalys. En furste upphör då att lyssna på sina medarbetare och sållar bort dem som inte bekräftar hans storhet. Medarbetarna avkrävs fullständig lojalitet, vilket effektivt kväver kreativitet och frågor. Icketroende hånas och sållas bort. Självständigt tänkande hos medarbetarna och kommunikationen dem emellan hindras.
Till slut finns ingen kvar som kan upplysa om triviala förhållanden. Ledaren vet mindre än andra och förlorar kontakten med verkligheten.
De anställda har å sin sida sedan länge förstått att den som ställer obekväma frågor gör sig impopulär och går miste om belöningar och befordringar. Den protest som skulle kunna förhindra en katastrof skulle innebära en svår konflikt med fursten som, precis som furstar brukar, förväntar sig att bli åtlydd.
Vidare ligger det i furstens intresse att dölja avgörande sanningar för omvärlden. Tidskrävande debatter upplevs som onödiga när man tycker sig bättre än någon annan förstå hur världen fungerar. Ortmark menar att detta spelade in när väsentligheter i Kreugerkoncernen som finansiering höljdes i dunkel och omgärdades av hemlighetsmakeri.
Kreuger fuskade med bokföringen, ljög om finanserna. Åt detta kunde inte tjänstefolket göra något. Okunnigheten var total till följd av utebliven kommunikation och tystnadspolitik. Lojaliteten var obegränsad tack vare den känslomässiga och ekonomiska bindningen. Det ständiga hemlighetsmakeriet hade fått till effekt att omgivningen accepterade antydningar, svävande besked och brist på insikt. Förståelsen för att en furste på statschefsnivå måste vara sparsam med detaljerade upplysningar var alltför stor.
När sedan tecken på en annalkande kris blir så uppenbara att de inte längre går att bortse från står så mycket på spel att reträtt inte längre är ett alternativ. Katastrofen blir ett faktum.
Människan kommer alltid att dras till idén om hjälten eller geniet som kan föra mänskligheten mot oanade höjder. Det kommer alltid att vara alltför trevligt och lockande att omge sig med människor som tycker och känner likadant som man själv.
Det går därför inte att vaccinera en organisation mot de skadliga jasägerimekanismerna. De är en del av människans natur. Det bästa en ledare kan göra enligt Ortmark är att följa Machiavellis råd och aktivt rekrytera en djävulens advokat vars enda uppgift är att peka på fel och brister. Denna nejsägare måste dock vara både ekonomiskt oberoende och fullständigt lojal, och en sådan kombination är svår att hitta.
Lösningen fungerar dessutom endast fram till dess att ledaren är så framgångsrik att han åter anser sig självtillräcklig och oövervinnlig. Det ögonblicket kommer alltid förr eller senare, och då går det garanterat åt skogen ändå.
