Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Britta Nielsen är åtalad för grovt svindleri.  Bild: Themba Hadebe
Britta Nielsen är åtalad för grovt svindleri. Bild: Themba Hadebe

Karin Pihl: Utan "göra rätt för sig"-normen är välfärden körd

Kontrollsystem i all ära. Det bästa vore om folk inte fick för sig att fuska från första början.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Många har nog fascinerats av nyheten om den danska storbedragerskan Britta Nielsen, som i måndags (10/2) åtalades för grovt svindleri. Hon har genom sitt arbete på danska Socialstyrelsen lyckats lura till sig 117 miljoner kronor. Under mer än 20 års tid har Nielsen fört över pengar – som egentligen skulle gå till behövande – till sina egna konton. Hon och hennes barn har levt ett liv i lyx innan hon greps i höstas.

Udda nog har Britta Nielsen nästan fått en filmstjärnestatus. Gärningen har något ”Jönssonligan”-aktigt över sig. Men det rör sig trots allt om grov brottslighet. Och det är särskilt illa att en hög tjänsteman har gjort det.

Det pratas mycket om hoten mot välfärdsstaten. Fusket i socialförsäkringssystemen, där folk utan behov lyckas ljuga och mygla till sig ersättning inom sjukförsäkringen, assistansersättningen och a-kassan, är en het politisk potatis. Möjligheten för myndigheter att samköra register, skärpta krav för bidragsbrott och effektivare rättsprocesser mot kriminella ligger på bordet. Allt detta är bra och viktigt. Men det finns en aspekt som ofta förbises: det bästa är om människor inte får för sig att fuska från första början.

Allmänhetens attityder till den gemensamma välfärden är minst lika viktiga som att det finns kontrollinstanser för att stävja missbruk. Delegationen mot felaktiga utbetalningar, som arbetar för att motarbeta bidragsfusk, har vid ett flertal tillfällen konstaterat att normer och moral har större påverkan på fusket än risken att bli upptäckt. Välfärdsstaten vilar helt enkelt på ”man ska göra rätt för sig”-moralen.

Som väl är står den normen stark. Än så länge, i alla fall. 85 procent av svenskarna instämmer helt i att det är fel att bidragsfuska. Endast en procent tycker att det är helt okej. Men det finns några oroande tendenser, vilket en liknande utredning konstaterade redan 2007.

Det finns en utbredd gråzon. Folk fuskar ”litegrann”, och bortförklarar det med att ”alla gör ju så här”. Man ser inte fusk som något kriminellt. Man hittar på efterhandskonstruktioner. Att rationalisera sina felaktiga handlingar är mänskligt och finns överallt – liknande attitydundersökningar i Storbritannien konstaterar att medelålders män lurar till sig bidrag eftersom de anser att de behöver fler sportkanaler – men det är särskilt illa när det rör gemensamma resurser.

Något som särskilt tycks sänka moralen är uppfattningen att politiker och andra personer i maktposition fuskar och myglar. Om vi skulle få ett Britta Nielsen-fall i Sverige skulle det troligtvis få negativa konsekvenser för gemene mans inställning till bidragsfusk. Ett annat problem är att förtroendet för myndigheter sjunker, vilket leder till en mer tolerant inställning till bidragsbrott. Om fler får uppfattningen att ”alla fuskar ju” riskerar det att bli en negativ spiral.

Extra oroande är att attityderna skiljer sig åt mellan generationerna. Och det är inga små förändringar vi talar om. I den äldsta åldersgruppen anser nästan åtta av tio att det är fel att fuska till sig mer bidrag än vad man egentligen har rätt till. Bland 15-29-åringarna är motsvarande siffra endast 37 procent! Färre än fyra av tio ungdomar och unga vuxna anser alltså att det inte gör något att man ligger välfärden till last genom att mygla lite. De yngre tror också att fusket är mindre omfattande än vad det är.

Kanske är det inte så konstigt att normerna förändras. De yngre har ju vuxit upp i en tidsanda där det mesta handlar om individen och hennes rätt till olika saker. Men även generation selfie kommer att få känna av nedbantningar i välfärden.

Den som fuskar sig till bidrag och fifflar med systemen är indirekt medskyldig till smärtsamma neddragningar. Myglaren bidrar till att köerna till cancervården växer, att personaltätheten sjunker i skolan, att barn med andningssvårigheter nekas assistans och att skatten måste höjas. Statens (och kommunernas) budget är inte oändlig. Pengarna ”finns inte bara där”, det är andra som har arbetat ihop dem. Därför är det centralt att ”så gör man inte”-normen inte urvattnas. Normkritik i all ära – vissa normer är bäst intakta.