Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: USA är ingen bra förebild för Europa

Upploppen i USA visar på risken av att tolka sociala och klassmässigt grundade motsättningar i etniska termer. Sverige gör klokt i att hitta europeiska lösningar på sina problem istället för att importera amerikanska tankemodeller.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

USA står i lågor. De våldsamma protesterna i nästan alla större amerikanska städer är de värsta sedan upploppen i Los Angeles 1992. Jämförelser har även gjorts med kravallerna sommaren 1967 som förvandlade Detroit till en krigszon med pansarfordon på gatorna. Innan dess hade liknande händelser inträffat 1943.

USA drabbas med jämna mellanrum av omfattande upplopp. I samtliga fall med etniska förtecken, i regel står afroamerikansk underklass (med stöd av vänsterradikala element) mot polis. I Los Angeles 1992 spelade även motsättningar mellan andra minoriteter och afroamerikaner en stor roll. Exempelvis plundrades och förstördes stora mängder koreanska butiker.

Den tändande gnistan för upploppen har i regel varit omotiverat och brutalt, polisvåld - så även i detta fall då det slutade med dödlig utgång - eller domslut som gått emot afroamerikaner. Men i grunden handlar det om djupa klasskonflikter med etniska förtecken, förvärrade av att stora delar av USA:s afroamerikanska befolkning alltjämt lever i en ekonomisk och social misär som flera andra minoriteter till stor del lämnat bakom sig. Rasism från polis och andra myndighetsföreträdare, har tillsammans med minnet av det historiska slaveriet gått i symbios med en destruktiv offermentalitet.

Etniska motsättningar är på sätt och vis inbyggda i den amerikanska samhällsmodellen som i praktiken byggt på att etniska grupper får klara sig själva. Trots talet om den fria individen blir grupptillhörigheten central utan en stark socialstat. I synnerhet för de som inte delar majoritetskulturen eller har det gott ställt. Landets skolväsende förmår inte heller överbrygga motsättningarna. Den socialhjälp som finns anses av kritikerna snarast låsa fast människor i fattigdom. Den illa fungerande socialstaten kan både ses som en orsak till och en konsekvens av de etniska motsättningarna.

De nuvarande upploppen kommer i ett kritiskt skede. Som en följd av coronakrisen har arbetslösheten i USA på bara ett par månader stigit till 1930-talsnivåer. Landet är politiskt minst lika splittrat som då eller på 1960-talet. Ändå bör man påminna sig om att USA har en förmåga att resa sig ur djupa kriser. Landets konfliktfyllda dynamik har skapat en dysfunktionell stat men också gjort människor mindre beroende av staten för att komma igen. Anpassningsförmågan har varit USA:s styrka. Även om det i dåliga tider kan gå riktigt illa, så brukar det kunna vända snabbt och gå riktigt bra i de goda tiderna.

Skillnaderna mellan USA och Europa underskattas ofta. USA har en väsensskild historia från Europa. Deras sociala problem ser annorlunda ut. Deras lösningar är också andra än våra, liksom deras misslyckanden. Men inte minst i Sverige har det funnits en föreställning att idéer och lösningar bara kan importeras över Atlanten. Förståelsen för att idéer präglas av sin speciella nationella kontext har varit obefintlig. Det är för övrigt en blindhet som USA och Sverige har gemensamt – tron att de egna idéerna är uttryck för ett universellt förnuft – vilket nog delvis förklarar Sveriges fixering vid USA.

Länge var det den svenska borgerligheten som hade USA som fixstjärna. Det kan i hög grad förklaras av kalla kriget. Svensk borgerlighet såg sig som hotad. USA var ett bålverk mot både socialism och kommunism. Idag är det snarare den svenska intellektuella vänstern som hämtar inspiration från USA. Klassanalysen ersätts efter amerikanskt mönster med tal ras, etnicitet och allmän moralism.

Det är en giftig cocktail. Och snarast ett svaghetstecken hos vänstern. Den socialdemokratiska, europeiska efterkrigslinjen har varit universella välfärdslösningar för alla. Inte heller den modellen klarar att hantera alltför stora minoriteter i utanförskap, eller lokal normupplösning, men över tid har den varit bättre på att integrera svaga grupper och motverka etniska konflikter.

Om vi ska lära något av USA är det att skapandet av en etnisk underklass, och den påföljande risken att samhällets konflikter främst börjar tolkas i rastermer, av såväl socialt utsatta som av allmänhet, poliser och myndighetspersoner är något man till varje pris bör undvika.