Det råder en fortsatt blomstrande marknad för författare som vill upplysa föräldrar om hur dessa på bästa sätt kan etablera goda och hälsosamma matvanor för sina barn. Fenomenet sträcker sig ifrån kokböcker där föräldrar blir tipsade om hur de på bästa vis kan gömma grönsaker i barnens favoriträtter till mer renodlade uppläxningar av ”Nanny-karaktär”, som istället förordar en högre dos av auktoritet och struktur i vardagen. Författarna livnär sig på föreställningen om att goda matvanor som etableras under barndomen i sig orsakar bättre hälsoutfall senare i livet. Detta låter rimligt vid den första anblicken, men välgjorda vetenskapliga studier visar att sådana faktorer i bästa fall har ytterst marginella effekter på barnens risker att exempelvis lida av fetma i vuxen ålder.
Tvillingstudier har genomgående visat att familjemiljön bidrar till att förklara skillnader i kroppsvikt (body mass index, BMI) bland barn. Modern beteendegenetisk forskning har dock problematiserat synen på uppfostran som en enkelriktad process där enbart föräldrar påverkar sina barn. Man har då inte beaktat att barnens beteenden, som i varierande grader är ärftliga, bidrar till att förklara hur deras föräldrar anpassar sina uppfostringsstrategier. Exempelvis visade en studie från förra året att föräldrar till barn som hade anlag för att utveckla fetma tenderade att tillämpa strategier som syftade till att begränsa barnens kosthållning. Föräldrar till barn utan dessa anlag tenderade istället att bedriva påtryckningar för att barnen skulle äta mer. Resultaten kvarstod efter att forskarna hade jämfört tvåäggstvillingar för att kontrollera för deras delade genetik, uppväxtmiljön i övrigt och föräldrarnas BMI-värden.
Effekterna av uppväxtmiljön på individuella skillnader i BMI försvinner dock helt i tonåren. I litteraturen förklaras detta med aktiv gen-miljökorrelation, vilket innebär att i takt med att barn växer upp och blir självständiga kommer dessa att aktivt söka sig till eller skapa sig miljöer som är i linje med deras ärftliga predispositioner. Tvillingstudierna visar nämligen att ärftlighetsgraden för BMI ökar från cirka 40 procent under barndomen till cirka 70-75 procent i vuxen ålder. Dessa fynd har även bekräftats inom stora adoptionsstudier där barnens BMI i vuxen ålder inte tycktes korrelera överhuvudtaget med deras adoptivföräldrars BMI. Däremot var korrelationerna med de biologiska föräldrarnas BMI måttliga till starka.
Föräldrar har således en förmåga att påverka sina barns kostvanor under deras uppväxt men det finns inte mycket som talar för att sådana insatser har några långsiktiga effekter. Trots att arvet förklarar över två tredjedelar av variationen i BMI bör det inte tolkas som deterministiskt. De miljöfaktorer som är av betydelse kan inte påverkas av föräldrar utan de opererar troligtvis på samhällsnivå. Vilka specifika miljöfaktorer som förklarar den ökade förekomsten av fetma fordrar dock mer forskning. Samtidigt fortsätter försäljningssuccéerna bland bokhandlarna.
