I Sverige har debatten om “akademisk frihet” – alltså möjligheten att forska fritt och debattera meningsmotståndare – fått nytt liv. På riksnivå signalerar Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) den 28 oktober att Tidöavtalet kan komma att inskränka den svenska forskningens intellektuella självständighet.
Men TV4:s Kalla fakta sänder även i dagarna granskningar av universitetens och högskolornas egna inskränkningar. Bland annat beskrivs Vita havet-debatten vid Konstfack och häxjakten på konsthistorikern Sara Kristoffersson efter att hon ifrågasatte ledningens värdegrundsarbete kring rasism. Det är mot bakgrund av detta som utbildningsminister Mats Persson (L) nu planerar utreda den akademiska yttrandefriheten vid svenska universitet och högskolor.
Hoten mot intellektuell självständighet påstås alltså komma både utifrån och inifrån universitetsvärlden. Men innan vi oroar oss för värdegrunden hos en högerregering som påstås politisera forskningen behöver vi skärskåda vad universitetens egna, och redan existerande, värdegrundsarbete säger om dess intellektuella självständighet.
Samhällsvetaren Catherine Liu har i Virtue Hoarders (2021) beskrivit hur universitetens värdegrundsarbete har fått funktionen av ”dygdsamlande”. Ställningstaganden mot exempelvis rasism, sexism och transfobi blir dygder du som universitetsanställd samlar på dig och visar upp, snarare än frågor som kan debatteras med meningsmotståndare.
Dygdsamlande, enligt Liu, blir viktigt eftersom det markerar vem som tillhör den medvetna medelklass som idag befolkar universiteten. Att universitet omtolkats från att ha varit en mötesplats för idédispyter till att bli en megafon för dygder är enligt Liu indikativt för en klass som alltmer tjänar sig själv snarare än sanningen eller samhället.
Dessa frågor om dygdsamlande respektive intellektuell självständighet aktualiserades nyligen vid University of Cambridge i samband med att journalisten Helen Joyce bjudits in för att tala om transaktivism.
I sin bok “Trans” (2021) menar Joyce att transaktivister försöker påverka lagstiftningen bort från ett fokus på biologiska mäns och kvinnors rättigheter till förmån för självhävdande könsidentiteter. Exempelvis har en man i England kunnat kräva att bli behandlad som kvinna oavsett om han påbörjat någon form av könsbyte eller inte.
Joyce bok tar upp liknande poänger som Kajsa Ekis Ekmans ”Om könets existens” (Polaris 2021), som mötte liknande reaktioner ifrån universitetsvärlden. Vi kan dra oss till minnes hur Mittuniversitetet hänvisade till sitt värdegrundsarbete mot transfobi när de avbokade samtal med Ekis Ekman. På liknande vis har ett antal debatter med Joyce ställts in efter att meningsmotståndare krävt hennes deplattformering.
Samtalet med Joyce, som den 25 oktober arrangerades vid Gonville & Caius College av Arif Ahmed, professor i filosofi, skedde mot bakgrund av en längre maktkamp mellan forskarkollegiet och Cambridgeuniversitetets ledning. Med hänvisning till sitt värdegrundsarbete mot rasism, sexism och transfobi har ledningen en längre tid uppmanat forskare att använda innehållsvarningar i sin undervisning, exempelvis vid beskrivningar av våld och sex, eller då svärord används.
Mer iögonfallande är hur man även avbokat talare, exempelvis Jordan B Peterson, och försökt smyga in ändringar i universitetets styrdokument för att just inskränka yttrandefriheten. Men då Cambridge formellt styrs av kollegorna kunde Ahmed år 2020 vinna stöd för en annan skrivelse som säkerställde framtida debatter och samtal med potentiellt kontroversiella talare.
Trots dessa regler försökte dock ledningen på olika sätt att stoppa debatten med Joyce. Företrädare för Gonville & Caius avrådde studenter från att delta med motivationen att Joyce var en “förolämpande och hatisk talare” som uttryckte transfobi. Liknande varningar utfärdades via ett flertal universitetsinstitutioner, bland annat den jag själv gästforskar på. “HBT+ förtroendevalda” vid samtliga av universitetets colleges krävde att samtalet med Joyce skulle ställas in och organiserade även motdemonstrationer.
Inte helt oväntat visade sig själva samtalet svårt att genomföra. Studenter behövde smugglas in till colleget via bakvägar av rädsla för att synas. Talarna överröstades sedan av ett hundratal maskerade demonstranter som slog på trummor utanför den fullpackade föreläsningssalen. De bankade även på och blockerade utrymningsdörrar, alltmedan de skanderade “transrättigheter är mänskliga rättigheter”.
I kölvattnet av samtalet har ett antal finansiärer markerat mot hanteringen av Joyce, som enligt dem vittnar om universitetsledningens ovilja att försvara intellektuell självständighet. Ett flertal har dragit tillbaka sina donationer till Gonville & Caius College och uppmanat studenter att söka sin utbildning vid andra lärosäten än Cambridge.
Debatten i Cambridge visar att det centrala problemet är universitetens eget värdegrundsarbete. Vare sig det gäller svenska lärosäten eller engelska elituniversitet så leder tillsynes välmenande ställningstagande mot rasism, sexism och transfobi till inskränkningar av den intellektuella självständigheten. Inte för att merparten av de anställda är övertygade om att dessa debatter ska hindras, utan för att det inte gynnar den egna karriären att stå upp för yttrandefriheten eller universitets funktion som mötesplats för samtidens idéströmningar.
Det finns emellertid ljuspunkter. Professor Ahmeds inbjudan av Joyce till Cambridge sammanföll med att han och kollegor lanserat kurser i hur yttrandefrihet kan försvaras riktade till studenterna. Dessa kurser kan potentiellt sett riktas till universitetsanställda, och med tiden erbjuda ett alternativ – en exit– för dagens värdegrundsbyråkrater.
Om Catherine Liu har rätt i att universitetsanställdas dygdsamlande drivs av viljan att tillhöra medelklassen kan de som vill skydda universitetet från dessa inre hot försöka göra yttrandefrihet och intellektuell självständighet dygdigare än dagens kamp mot rasism, sexism och transfobi. För oavsett dessa fobiers förekomst så åtnjuter universiteten skattemedel just för att vara en mötesplats, där metoden är debatt mellan meningsmotståndare.
