Att forskningen är fri vid våra universitet och högskolor kan sägas vara en förutsättning för ett fritt samhälle. Universiteten har nämligen en mycket stark ställning som förmedlare "sanningen" kring hur världen är beskaffad och vad som är giltiga argument.
Idéhistorien visar tydligt att forskarvärlden även som kollektiv kan ha fel och inte är så befriad från tidsanda, maktstrukturer och ideologiska hänsyn som självbilden gör gällande. Men ändå. Universitetets idé är att de ska vara organiserade på ett sådant sätt att ovidkommande hänsyn minimeras. Framtagandet av ny kunskap och kritiskt tänkande ska stå i första rummet.
Nya upptäckter och perspektiv har nästan alltid mött motstånd och dömts ut som extrema eller farliga, särskilt om det hotat makten. Copernicus teorier på 1500-talet om att jorden snurrar kring solen mötte officiellt motstånd från den katolska kyrkan. Karl Marx teorier om det kapitalistiska samhällets förtryck mötte motstånd från 1800-talets borgerliga samhälle.
Även vår egen tid har sina tabun. Det gäller inte minst vetenskapliga frågeställningar inom biologi och intelligensforskning som potentiellt kan utmana (eller anses kunna utmana) vår övergripande jämlikhetsideologi eller idén om individuell konkurrens på lika villkor.
Men inte heller den forskning som faktiskt bedrivs är helt fri. Det krävs både godkännande från finansiärer och i många fall etikprövningstillstånd för att bedriva forskning. Vid ansökan om forskningsmedel är det inte sällan obligatoriskt att ange hur genus-, mångfalds- hållbarhets- eller klimatperspektiv ska integreras, eller varför forskaren inte tänkt använda dem. Det kan ses som en oskyldig pekpinne, men sätter tonen för den struktur som dominerar institutionerna.
I normalfallet är det forskaren som funderar ut en forskningsidé och sedan söker pengar för den. Tanken är att framstående kolleger som anlitats av finansiären, exempelvis Vetenskapsrådet, ska bedöma ansökan så opartiskt som möjligt på dess vetenskapliga meriter och potential. Att det i praktiken ofta tas en massa andra hänsyn är svårt att helt organisera sig runt. Fri forskning kräver ytterst att forskarna upprätthåller dess ideal själva.
En nyutkommen SNS-rapport framhåller dock en tendens till tydligare politisk styrning ovanifrån på senare år. I stället för att forskarna själva tar fram idéer utlyser man helt enkelt medel där det är förutbestämt vad det ska forskas om. Under den rödgröna regeringens tid vid makten 2014-2022 styrdes merparten av de ökade forskningsanslagen till sådana ”riktade utlysningar” som inte sällan rör teman som jämlikhet, hållbarhet, innovation eller digitalisering. Detta samtidigt som regeringen talade sig varm för forskningsfriheten.
Det finns flera problem med den här utvecklingen – där även tidigare borgerliga regeringar varit medskyldiga. Statens och politikens behov av utredningar tillgodoses bättre genom utredningsväsendet. Forskning är något annat. Tar man bort det kreativa momentet – som alltid förutsätter frihet – får man i regel bara dålig forskning. Styrningen av anslag till vissa områden och frågeställningar påverkar hela universitetsmiljön.
Nationalekonomen Roger Svensson, som skrivit SNS-rapporten, visar att det är betydligt enklare att få pengar för sådan forskning. Det blir en gräddfil för dem som anpassar sig och skickar signaler till alla andra. Sakta men säkert ändras forskarsamhällets självbild och tal om forskningsfrihet börjar upplevas som gamla mossiga 1800-talsidéer. Men när forskarna överger dessa liberala ideal så öppnar de även upp för att ge byråkratin allt större makt.
Den stridbare individualisten ersätts med forskaren som ser sig som byråkrat, eller för att kompensera maktförlusten skriver under politiska massupprop med tusentals andra forskare. Byråkratin tenderar i sin tur att börja bygga upp kollektiva identiteter som forskarna förväntas inordna sig under. Svensson påpekar dessutom att det framför allt är byråkrater högre upp som drivit på för att öka den styrda forskningen. Politisering är inte nödvändigtvis samma sak som ökad politikermakt.
Naturligtvis är denna problematik tydligast inom humaniora och samhällsvetenskap. Men den går även in i angränsade discipliner som medicin. Den rena naturvetenskapen bedrivs sedan länge i mer kollektiv form, med stora arbetslag och tydligare ramar. Naturvetenskaplig grundforsknings tydligare förankring i hårda data gör den dock i viss mån mer resistent mot politisk styrning.
Spelar det då någon roll? Ja, den moderna staten griper in i snart sagt alla områden och är intimt förbunden med samhällsvetenskaplig kunskapsproduktion. Undergrävs forskningens oberoende undergrävs också dess legitimitet. För dem som drömmer om revolution i olika former är det kanske goda nyheter. För den som föredrar gradvis förändring, värnar institutionernas stabilitet och vill ge utrymme för fritt men samtidigt seriöst och empiriskt grundat tänkande är det en illavarslande tendens som bör tas på allvar.
