”Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen”, så inleder Vänsterpartiets ungdomsförbund sitt nyantagna principprogram. Förbundet skriver också rakt ut att man vill verka för ett ”kommunistiskt samhälle”.
Är det här något att hänga upp sig på? Vänsterpartiet har ju gjort upp med kommunismen. Den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt var både trovärdig och tydlig på den punkten. Den nuvarande partiledaren Nooshi Dadgostar har också tagit avstånd från läran.
Ändå är det anmärkningsvärt att ett riksdagspartis ungdomsförbund öppet hänvisar till en av historiens värsta mördarideologier. Det är dessutom ett medvetet val. Ung Vänster hade lika gärna kunna välja orden socialism och socialistiskt samhälle.
En viktig orsak till att det är möjligt är för att det i Sverige finns en utbredd okunskap om kommunismen. Det är otänkbart att ett ungdomsförbund till ett riksdagsparti skulle hänvisa positivt till nazismen, och sedan försöka urskulda sig med att man egentligen menar något annat än den historiska nationalsocialismen. Men allvaret i kommunismens ondska har aldrig riktigt fått fäste i det här landet (V i Göteborg kan till exempel fortfarande ha hammaren och skäran hängande i fönstret på Andra Långgatan).
Alltför många köper den barnsliga föreställningen att ”kommunisterna ville väl, men det blev fel”. Det är både okunnigt och naivt. Nästan ingen frisk människa ägnar sig åt politik för att de vill främja ondskan. Det som utmärker extremister är inte att de vill skada andra utan att de tror att deras extrema lösningar, och metoder, är nödvändiga för att skapa ett bättre samhälle.
Kommunismen har alltid slutat i blodbad. Den har lågt räknat tiotals miljoner människoliv på sitt samvete – samt hela koncentrationslägersystem, totalt rättsligt godtycke och massövervakning av hemliga polisen.
Men det som, vid sidan av brutaliteten, främst utmärkte de kommunistiska staterna var deras lögnaktighet. Sovjets blodiga ockupation av Öst- och Centraleuropa kallades befrielse. Berlinmuren – tillkommen för att hålla de egna medborgarna inlåsta – benämndes ”antifascistisk skyddsvall”, liberaler blev demokratins fiender. Den tyska demokratiska republiken, DDR, var trots sitt namn ett av de minst demokratiska länderna i världen.
DDR ansågs vara ett kommunistiskt mönsterland. Den östtyska säkerhetstjänsten, Stasi, kartlade alla medborgare som kunde tänkas ha en avvikande åsikt. Men rätt åsikter var ingen garanti för att inte råka illa ut. Vem som helst kunde dömas och arresteras om det passade regimen, eller enskilda potentater. Begrepp som ”skyldig” och ”oskyldig” var nämligen lika irrelevanta som sanningen. Både rätt och sanning var underordnade partiet och den ”goda saken”.
Ett bestickande exempel på cynismen var att Stasi medvetet anställde före detta Gestapo-medarbetare, som var extra brutala och lydiga eftersom de officiellt kunde avslöjas som "verkliga fascister" om de inte betedde sig som just fascister, fast i kommunismens tjänst (Tony Judt, Postwar). I Polen drog sig inte den kommunistiska regimen för att initiera antisemitiska kampanjer. Den officiella ”antifascismen” var i första hand ett verktyg för att utöva makt.
Trodde då någon på kommunismen som levde med den? Många ryssar hade redan sett igenom diktaturen vid andra världskrigets slut, men det fanns förhoppningar hos delar av befolkningen i östra Europa som ännu inte känt kommunismen in på skinnet. Efter ett par decennier av terror och lögner var dock all entusiasm borta, utbytt mot apati, opportunism och cynism. Man lärde sig överleva inom systemet. Det hjälpte inte att DDR-regimen tvingade in alla skolbarn i Pionjärrörelsen under 1960- och 1970-talen för att öka entusiasmen.
I Sverige var det framförallt vänsterintellektuella som försvarade kommunismen. Och de var många. När förtrycket i öst blev uppenbart övergick flertalet till att hylla Maos Kina, en regim som just då slaktade sin egen befolkning men låg längre bort. Man ville helt enkelt inte ta in kommunismens praktik. Det talades också med dubbla tungor. Bara några veckor innan murens fall, 1989, skickade Vänsterpartiets (då med Kommunisterna i partinamnet) partiordförande hyllningstelegram till DDR-ledaren Erich Honecker.
Ung Vänster i dag vill nog inte ha det som i DDR. Men det ville å andra sidan inte unga kommunister för hundra år sedan heller. Ändå slutar alltid den totalitära tanken där. På ytan är det nya strider, andra ”förtryckta grupper” som ska befrias, en ny absolut rättvisa. Men den utopiska grundtanken är densamma liksom medlet: statens våldsmonopol. Med det följer lögnerna, självrättfärdigheten och godtycket och i slutänden våldet och övergreppen.
Drömmen om det perfekta samhället är lockande, speciellt på unga. Men i verkligheten dödar drömmen allt människovärde om den får chansen. Absolut godhet tål ingen opposition. Makt i koncentrat urartar alltid och korrumperar alltid den som har den. Att inse politikens begränsningar är att bli vuxen. När den insikten fattas går det förr eller senare ut över alla oss andra.
