Är Black Lives Matter bara en liberal proteströrelse mot rasism och för likabehandling? Det är lätt att få det intrycket när kändisar, storföretag och etablerade skribenter radar upp sig bakom demonstranterna.
Det progressiva etablissemangets egen föreställning om vad protesterna borde handla om går dock inte riktigt går ihop med verklighetens mer radikala krav. Det påminner lite om när den välmenande folkpartistiska kulturministern Birgit Friggebo tog sig för att sjunga ”We shall overcome” under ett stormigt möte i Rinkeby mitt under lasermannens härjningar på 1990-talet.
Aktivisten och journalisten Judith Kiros, själv engagerad i den antirasistiska vänstern, gör en analys på detta tema i sajten Kontexts redaktionspodd (10/6). Hon hävdar att viljan att singla ut de ”goda” demonstranterna från de våldsamma utgör ett försök att ”avväpna” proteströrelsen och dess i grunden revolutionära krav på samhällsomvandling. Även plundrarna och mordbrännarna ska räknas som del av den politiska rörelsen, hävdar hon. Det rasistiska, kapitalistiska samhällets strukturella förtryck gäller även dem.
Kiros förkastar helt tanken att polisen skulle skydda medborgarna. Polisen blir med hennes sätt att resonera per definition en fiende, i form av förtryckarstatens förlängda arm. Hon är inte ensam. Det bland vänsteranarkister vanliga uttrycket ”All cops are bastards” åsyftar samma tankefigur.
Det är lite av en paradox. Okunskap om den radikala samhällsanalys som återfinns hos centrala delar av proteströrelsen, i kombination med projicering av egna föreställningar, leder till en okritisk hållning hos stora delar av etablissemanget. Men fick de radikala som de ville skulle samma etablissemang få kliva åt sidan.
Black Lives Matter (BLM) är förvisso inte en sammanhållen rörelse, men det är tydligt att de intellektuella företrädarna ofta hör hemma i en radikal vänstertradition där hela den nuvarande samhällsordningen saknar legitimitet, idéer som blir praktik hos våldsamma anarkister och legitimerar rent kriminella handlingar.
Det ska samtidigt sägas att radikalerna har en poäng. Rasism är till stor del, om än inte uteslutande, kopplat till ojämlikhet i samhället. När de fattiga avviker även utseendemässigt så ökar risken för att rasism. Fördomar och rädsla uppstår när medelklassen kopplar sociala klassmarkörer som klädsel och uppträdande till etnicitet. Den migrationspolitik som Sverige bedrivit de senaste decennierna har berett marken för detta. En situation som nu utnyttjas för en klasskampsretorik med etniska eller rentav rasmässiga förtecken.
Kiros är föredömligt tydlig i sin socialistiska konfliktanalys. I den offentliga debatten är det dock vanligare att försöka spela på det progressiva etablissemangets behov av att känna skuldkänslor - som när Bilan Osman, en annan känd identitetspolitisk debattör, försöker måla upp Sverige som rasismens hemort på jorden just för att få med den liberala tyckarklassen på tåget (Expressen 30/6).
BLM och liknande identitetspolitiska rörelser är ofta mästare på att spela på den liberala moralismens planhalva. För en del handlar det helt cyniskt om att skaffa sig en position eller anställning i den antirasistiska maktkomplex som i hög grad finansieras av skattebetalarna. För dem med en uppriktig övertygelse är dock målet betydligt mer radikalt. Det handlar om att förändra samhället i grunden. Och här finns många som kan vara villiga att lyssna. Den frustration som den unga andra generationens invandrare idag känner utgör en tickande bomb, även rent politiskt. Att ignorera det vore ett oerhört misstag.
Socialister och anarkister sitter förstås lika lite inne på lösningen här som tidigare. Men de lyckas underblåsa själva konflikten, och den här gången riskerar det bli otäckare än många kan föreställa sig. Vi andra bör därför inte spela med i deras spel.
