Måndagens val i Norge innebar ett nederlag för Erna Solbergs borgerliga regering. Socialdemokratiska Arbeiderpartiet ser nu ut att få bilda regering med stöd av Senterpartiet (motsvarande svenska C) och Sosialistisk Venstreparti (SV) (motsvarande svenska V). Det är framförallt de två sistnämnda partiernas framgångar som bäddat för maktskiftet.
Valresultatet får sägas vara ganska odramatiskt. Solberg har suttit vid makten i åtta år, eller två mandatperioder. Innan dess regerade Arbeiderpartiet under Jens Stoltenberg likaledes i åtta år. Växling vid makten är normaltillståndet i moderna västeuropeiska demokratier. Norge har inte heller låst sig vid att hålla ”ytterkantspartierna” borta från inflytande utan både högerpopulistiska Fremskrittspartiet och Socialistisk Venstreparti anses som naturliga samarbetspartier.
Detsamma kan kanske inte sägas om det relativt nya partiet Rødt som återfinns på yttersta vänsterkanten och som för första gången klättrar över Stortingets fyraprocentsspärr. Partiet består bland annat av gamla maoister och trotskister. Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre kommer dock inte behöva deras mandat för att bilda regering.
Det norska Miljöpartiet klarar däremot inte spärren. I Norge går det förvisso att få enskilda mandat ändå om det regionala stödet är tillräckligt stort i vissa distrikt, däremot missgynnas partier som inte når upp till spärren genom att de inte får dela på utjämningsmandaten.
Det finns slående likheter med Sverige. Socialdemokraterna här hemma baserar sin makt på det gamla bondepartiet och det reformerade kommunistpartiet. De uttalat gröna miljöpartierna trampar vatten runt fyra procent trots att miljöfrågan är högt upp på medieagendan, inte minst i Norge.
Det går att tala om en vänstervåg i Norge med tanke på framgångarna för SV och Rødt, i synnerhet i Oslo. Men i Norge har också konflikten stad-land stått högt upp på dagordningen, vilket gynnat Senterpartiet i landsbygdsdistrikten. Till skillnad från sitt svenska systerparti har Senterpartiet behållit tonvikten vid att representera glesbygden och har en något mer traditionellt agrar profil.
Norge är i grunden mer konservativt än Sverige och mindre dominerat av huvudstaden och storstäderna. Men några försiktiga lärdomar kan kanske ändå dras för svensk del. Socialdemokrater styr nu i hela Norden (förutom på Island som dock är vänsterstyrt). Detta trots att de socialdemokratiska partierna är kraftigt försvagade jämfört med för ett par decennier sedan. Socialdemokraterna har helt enkelt varit skickliga på att bygga strategiska allianser med mitten. Detta i ett partipolitiskt landskap som präglas av fragmentisering, med allt fler partier och konfliktdimensioner i hela Norden.
Konfliktdimensionen stad-land spelar potentiellt stor roll i de glesbefolkade nordiska länderna. Radikala och gröna partier går framåt i storstäderna. Men miljöpolitiken riskerar slå orättvist mot landsbygden, med höjda bensinpriser och regleringar av natur, jakt, jord- och skogsbruk. Även tillgången till sjukvård och annan välfärd är en central fråga för mindre kommuner. För svensk del är frågan om borgerligheten klarar att fånga upp sådana konfliktlinjer utan Centerpartiet? Den övriga borgerligheten är traditionellt storstadsbaserad och SD är i sin tur ofta svaga i lokalpolitiken.
Svensk höger får inte slå sig till ro och förlita sig på att de just i Sverige stora problemen kring kriminalpolitik och migrationen kommer ge dem någon automatisk seger 2022. Borgerligheten måste kunna spela på en mängd planer samtidigt, vara beredda på att kunna ge svar på fler frågor, tänka bort ideologiska käpphästar och bygga nya väljarallianser. Underskatta inte Socialdemokraterna även om de suttit två mandatperioder vid makten.
