Det började med hjälmar och pansarskott. Sveriges, liksom resten av världens, stöd till Ukraina var trevande i starten. Därefter har riksdagen, i bred politisk enighet, klubbat det ena stödpaketet efter det andra.
Det har varit stridsvagnar, stridsfordon och haubitsar. Den cyniske kan spekulera i om vissa förband räknar med att en bieffekt av det militära stödet till Ukraina blir att man prioriteras för inköp av nytt militärt materiel.
Hur som, Sverige har skickat något av allt vi har. Utom JAS 39 Gripen.
I somras fattade riksdagen visserligen beslut om att utbilda ukrainska piloter i Gripensystemet, men försvarsminister Paul Jonsson var länge skeptisk mot att lova bort flygplan.
I augusti krävde dock Socialdemokraterna att Sverige skickar JAS till Ukraina när (eller om) vi väl har blivit medlemmar i Nato. Liberalerna instämde omgående. Nu ska Försvarsmakten utreda om några JAS ändå kan doneras.
Finns det minsta tvekan, bör politikerna lyssna. Framförallt då en handfull JAS Gripen inte är vad Ukraina behöver.
Förvisso är JAS egentligen bättre för ukrainska förhållanden än amerikanska F-16. Gripen är gjord för att kriga mot en materiellt överlägsen fiende. Den kan starta och landa på landsvägar och undermåliga flygfält.
Men Ukraina behöver inte några enstaka plan – landet behöver ett helt flygvapen.
Då är det bästa att hålla sig en flygplanssort. Reservdelar, tekniker och piloter kan inte flyttas runt hur som helst. System runtomkring måste synkas och vara kompatibla. Eftersom flera länder redan har beslutat sig för att skicka F-16, är det bättre att Sverige stödjer deras arbete.
President Zelenskyj har en önskelista för varje land, och får medial uppmärksamhet när han är specifik med vilka vapen han vill ha. Frågan är dock om denna välvilja redan har blivit Ukrainas fiende. Ett plockepinn av olika vapensorter är en militärlogistisk mardröm. Till och med versionerna av stridsvagnen Leopard kan skilja sig så mycket åt att de i princip är att betrakta som olika system.
Sveriges militära resurser är heller inte oändliga. Politikerna har redan gett bort mer än vad Försvarsmakten har rekommenderat, till exempel stridsvagnar. Det menar överbefälhavare Micael Bydén i en sällsynt frispråkig intervju i DN.(2)
Svenska politiker borde lära sig en läxa. Om man hårdbantar försvaret, finns det inte mängder med krigsmateriel att sedan donera. Regeringarna Perssons och Reinfeldts nedrustning har alltså inte bara drabbat oss själva, utan nu också Ukraina.
Nog är det lockande att skänka själva juvelen i svensk vapenindustri. Men det enda som talar för är det – förvisso viktiga – signalvärdet. Och att man, kanske, hjälper Saab med exporten.
Risken är dock stor att stödet till Ukraina blir som så mycket annat i svensk politik – en tävling i att visa sig god, snarare än att ta ansvar för de verkliga konsekvenserna av besluten.
