När kriget slutade då var vi optimister på ett sätt, vi talade med varandra vi överlevande. Nu har antisemitismen dött på riktigt sa vi. Det är så många år efter och vi är fortfarande hatade och förföljda, sa 97-åriga Lea Gleitman, överlevare från Bergen-Belsen i en intervju i SVT, inför förra veckans konferens Remember ReAct, Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism.
1946 kom Lea Gleitman till Sverige och Malmö och ett bra liv där. Men på 80-talet dök förintelseförnekarna upp. Lea Gleitman och 20 andra överlevande bildade då informationsgruppen Förintelsens Ögonvittnen i Malmö. Lea var ute på skolorna och berättade om sina upplevelser under kriget och koncentrationslägrets fasor och om hur fruktansvärt det var att inse att de var bara tre från hela släkten som hade överlevt.
Lea Gleitman hoppades på Malmökonferensen.
– Visst har den betydelse, den har stor betydelse. Men bara det blir någonting av det. För ofta på sådana konferenser blir det bara prat.
Men syftet med konferensen var givetvis inte "bara prat" utan "att gemensamt ta konkreta steg framåt i arbetet med hågkomsten av Förintelsen och kampen mot antisemitismen" - konkreta steg och konkreta löften - om pengar och långsiktiga åtgärder - från deltagande stats- och regeringschefer, ministrar, kommissionärer och ledare för företag och organisationer.
Konferensen behövdes. Och handling behövs. För antisemitismen ökar på många håll i världen. Sverige är ingalunda förskonat.
– Det är inte tryggt att växa upp som jude i Sverige i dag, berättade 20-årige Eliot i Stockholm på SVT Instagram. För honom blev de antisemitiska trakasserierna början på ett starkt engagemang för att motverka antisemitismen i Sverige. Han föreläser nu om Förintelsen och om sina morföräldrar som överlevde Förintelsen.
Också 21-åriga Mira Malm Kelber från Malmö, som intervjuades i Svenska Dagbladet i samband med Malmökonferensen har omvandlat sina egna upplevelser av antisemitism till engagemang. Hon är en del av Efterlevarna, som berättar sina familjers historier när överlevarna försvinner.
– Jag vill inte dölja min Davidsstjärna eller att jag är judinna, jag vill kunna vara stolt över det, sa Mira.
Men många vågar inte. I en rapport från i våras vittnar judiska elever om glåpord, antisemitiska skämt, trakasserier, hat och rädsla för våld. Lärare undviker att tala om Israel-Palestinakonflikten, som anses för laddad.
Allt fler väljer att lämna Sverige.
– Håll ni era fina tal så flyttar vi så länge, sa Ester som valt, att tillsammans med sin familj, flytta till Israel i ett reportage i DN.
De är inte ensamma. I en europeisk undersökning från 2018 uppgav en tredjedel av de tillfrågade svenska judarna att de under de senaste fem åren har funderat på att emigrera. Nio av tio judar tycker att situationen blivit sämre i Sverige.
Malmö har blivit en symbol för svensk antisemitism, en stad som president Barack Obamas särskilda sändebud mot antisemitism 2012 varnade för. Men också judar i Göteborg och Stockholm vittnar om utsatthet, glåpord, hat, trakasserier och överfall. För fyra år sedan anfölls judiska församlingen i Göteborg med molotovcocktails av tre unga män, varav två med palestinskt medborgarskap. Församlingen har länge rått sina medlemmar att vara försiktiga med att visa judiska symboler.
I Sverige lever alltså antisemitismen och det är helt uppenbart att vi inte har gjort tillräckligt för att motverka judehatet och skydda den judiska minoriteten. Det gamla judehatet finns kvar - bland nynazister, i ytterhögern och i vissa vänsterkretsar.
Om det kan man tala men det är uppenbarligen svårare att tala klarspråk om de senaste decenniernas våg av antisemitism. Flera olika rapporter visar att antisemitismen är mer utbredd bland invandrare från Mellanöstern. I en jämförande studie från 2013 från Berlin social science center uppger 37 procent av invandrade muslimer i Sverige att "man inte kan lita på judar" medan motsvarande siffra för dem som uppger sig vara kristna är tio procent.
De flesta kommer från länder där 70 - 90 procent av befolkningen hyser antisemitiska känslor. Det är endast om man erkänner antisemitismens nya ansikte som man kan motverka den, inte genom kollektiv skuldbeläggning utan genom konsekvent upplysningsarbete och nolltolerans mot antijudiska attityder och uttalanden, särskilt i skolorna.
Man kan med fog undra vad som görs mellan manifestationer, konferenser och minnesdagar. Dessa tillfällen är viktiga för att minnas Förintelsens och alla dess offer. De är viktiga som tydliga signaler men de förbättrar inte judiskt liv i Sverige, det minskar inte förföljelser, hot, hat och trakasserier. För det behövs kraftfull, konkret och långsiktig handling.
De svenska åtagandena i samband med Malmökonferensen är steg i rätt riktning. 95 miljoner kronor anslås i budgeten för 2022. Pengarna skall räcka till mycket - ett museum för att minnas Förintelsen, utökad forskning om Förintelsen, särskilda utbildningssatsningar, stärkt säkerhet för församlingar, intensifierat polisarbete mot hatbrott, kartläggning av rasism på digitala plattformar, kriminalisering av organiserad rasism och en utredning om eventuell kriminalisering av förnekelse av Förintelsen.
Men det behövs också en attitydförändring. Samhället får inte väja för obehagliga och obekväma ställningstaganden, får inte falla undan för oacceptabla attityder och handlingar och får aldrig någonsin släta över antisemitism eller rasism.
- Tystnaden är farlig. Man måste höras, sa Lea Gleitman.
Det är inte bara en judisk uppgift. Att tala och att protestera mot alla former av antisemitism är allas plikt!
