Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Tyskland i svenska fotspår

Tyskland riskerar att upprepa Sveriges misstag med ett decennium av politiska låsningar. Det vore olyckligt. Starka motsättningar och tvära kast tenderar att vara självförstärkande.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har stormat rejält i tysk politik de senaste dagarna. Vinden blev till sist så stark att den fällde självaste CDU-ledaren Annegret Kramp-Karrenbauer, tilltänkt efterträdare till Angela Merkel som förbundskansler. I måndags meddelade AKK sin avgång.

Stormen har sin upprinnelse i delstatsvalet i Thüringen i oktober. Men egentligen härrör turbulensen från samma tektoniska förändringar av politiken orsakade av utbrett missnöje som skett på andra håll i Europa, inte minst i Sverige. Delstatsvalet i Thüringen slutade i dödläge. De rödgröna partierna kunde inte bilda egen majoritet. Det stora borgerliga och kristdemokratiska partiet CDU har centralt slagit fast att man inte ska något som helst med vare sig vänsterpartiet Die Linke eller högerpopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) att göra.

Därmed gick det inte att bilda en regering. I Thüringen fick nämligen ytterkantspartierna, die Linke och AfD, över hälften av rösterna tillsammans. Bägge partierna leds av ovanligt karismatiska ledare. Vänsterledaren Bodo Ramelow lyckades få ihop hela 30 procent av rösterna, nästan fyra gånger mer än die Linkes nationella stöd. Den lokale AfD-ledaren Björn Höcke fick nästan dubbelt så högt stöd som AfD nationellt. Även om bägge dessa partier är starka i östra Tyskland – och varandras edsvurna fiender – rör det sig om starka mandat.

CDU:s linje – för övrigt densamma som Annie Lööfs i Sverige – att inte ha något som helst med ytterkantspartierna att göra sattes i fallet Thüringen på hårdast möjliga prov. Skulle man nu ändå lägga ned rösterna och släppa fram vänsterledaren Ramelow, från ett parti som är arvtagare till det gamla kommunistpartiet i Östtyskland och i dagens Tyskland betraktas som så pass icke rumsrent att inte ens Socialdemokraterna vill regera med dem på nationell nivå (det bör tilläggas att die Linke har mer kontroversiella ståndpunkter än det svenska Vänsterpartiet)? Ett samarbete med AfD var å andra sidan uteslutet.

Plötsligt öppnade sin en utväg. Till allas stora förvåning utmanade det liberala partiet FDP die Linke i regeringsomröstningen förra veckan och vann – med stöd av både CDU:s och AfD:s röster. Det här skapade ett ramaskri. Att ens använda sig av AfD:s röster för att välja en liberal visade sig vara tabu i Berlin. Liberalen tvingades avgå efter en dag. Att CDU lokalt gick bakom ryggen på AKK, som kritiserats för svagt ledarskap, blev hennes fall.

När det gäller att anpassa sig efter det nya politiska landskapet ligger Tyskland efter Sverige. Mycket talar för att vårt stora södra grannland kommer vandra samma väg – under mycket mer tumult. Fallet Thüringen är dock speciellt. Höcke tillhör de mest radikala i sitt parti.

Som kommentatorn Christoph von Marshall påpekar i Der Tagesspiegel är går det inte att ha en generell förbudshållning mot samarbeten med partier på kanterna när de växer sig stora. I Thüringen hade det varit rimligast att CDU förhandlat med die Linke – Ramelow tillhör i motsats till Höcke de mest moderata krafterna i sitt parti – i andra fall kan det vara rimligt att göra upp med AfD. Det måste avgöras från fall till fall. Och i en federation som Tyskland kan fallen skilja sig åt mycket.

Det vore önskvärt om Tyskland kunde slå in på den här pragmatiska vägen istället för att upprepa de svenska misstag som enbart ökat polariseringen. Tvära kast och skarpa motsättningar tenderar att vara självförstärkande. Det om något är en historisk lärdom.