Fattigdom och utsatthet orsakar brott. Det har varit en bärande teori i Sverige i åtminstone 50 år. För att minska brottsligheten har därför åtgärderna kretsat kring ekonomisk utjämningspolitik, socialtjänst och satsningar på fritidsaktiviteter för ungdomar. Tanken har varit att om den ekonomiska utsattheten och ojämlikheten minskar kommer även brottsligheten att minska.
Men så enkelt är det inte, skriver Per-Olof Wikström. professor i kriminologi vid Cambridge universitet, i en ny rapport framtagen för Stockholms Handelskammare. Hans utgångspunkt för brottslighetens orsaker är en annan – det handlar om moral, och förmåga till självkontroll.
Wikström menar förvisso att sociala faktorer spelar roll för risken att någon väljer den brottsliga banan. Men i Sverige har vi blandat ihop riskfaktorer med orsaker. Att växa upp med en ensamstående förälder är en riskfaktor. Likaså att ha dåliga betyg i skolan och att bo i hyresrätt. Kön, ålder och etnicitet kan också påverka risken.
Men en riskfaktor inte samma sak som en orsak. Man begår inte brott för att man har en viss etnicitet eller bor i hyresrätt. Ett underkänt mattebetyg eller en arbetslös förälder är inte orsaken till att en person väljer att rikta ett automatvapen mot en annan människa och trycka av. Personer med dåliga betyg och arbetslösa föräldrar har högre risk att hamna i brottslighet än en person som växer upp med mer gynnsamma förutsättningar. Men en överväldigande majoritet av alla som växer upp under utsatta förhållanden begår inte brott.
Wikström menar att vi måste ställa frågan varför någon väljer att agera i strid med lagen. Och det är här frågan om moral dyker upp.
Det är inte så enkelt att kriminella helt saknar moral. Tvärtom. Men den kriminelles moraluppfattning skiljer sig radikalt från majoritetssamhällets. Den gängkriminelle som skjuter ihjäl en fiende på gatan gör det som hämnd för att det konkurrerande gänget sålt droger på ”hans” område. I hans tankevärld är mordet därmed befogat. En terrorist anser i regel att han handlar rätt när han attackerar ”otrogna” eller ”rasförrädare”. Och en skattebrottsling anser inte sällan att skatten är så hög att det inte är mer än rätt att lämna felaktiga uppgifter till Skatteverket.
Människors uppfattningar om lagen som moraliskt rättesnöre är enligt den forskning Wikström med kolleger bedrivit ”mycket starka prediktorer” för brottsaktivitet. Ju mindre man anser att lagen är något man bör förhålla sig till, desto högre är risken att man begår brott. Även förmågan till självkontroll är central. Svagare självkontroll innebär högre risk för att man faller för frestelser och lockas av gängledarens löften om lättförtjänta pengar.
Men att moral spelar roll betyder inte att miljön är oväsentlig. Snarare tvärtom. De värderingar vi har påverkas i allra högsta grad av vår omgivning. Och då inte minst de värderingar som formas i familjen – både den moral föräldrarna förmedlar till barnen, men också den miljö som föräldrarna tillåter barnen att vistas i. Det barn vars förälder har svag auktoritet och inte kan säga nej när tonåringen vill hänga med äldre kriminella i centrum har högre risk att påverkas i en negativ riktning.
För att motverka brottslighet räcker det alltså inte att motverka riskfaktorer. Sådana spelar så klart också roll. Ju fler människor i Sverige som utsätts för riskfaktorer för brottslighet, desto fler brott lär begås. Men i det brottsförebyggande arbetet måste det sociala och ekonomiska synsättet kompletteras med ett moraliskt.
Och då handlar det inte om abstrakta värdegrundsseminarier och normkritik i skolan. Utan om att stärka fäder och mödrar i sitt föräldraskap och genom att skolan har tydliga gränser mot asocialt beteende. Samt att träna elever i självdisciplin för att stärka deras förmåga att stå emot kriminalitetens lockelser om status och snabba pengar. Att barnen växer upp med starka vuxenauktoriteter och tydliga normer är viktigare än att det byggs ännu en fritidsgård.
LÄS MER: Sluta skylla brottsligheten på fattigdom
LÄS MER: Sverige på väg att bli ett paradis för småkriminella
