Det fanns en tid när jag såg ett ideologiskt ljus som lyste upp allt i tillvaron. Plötsligt kunde alla komplexa frågor förstås och redas ut med hjälp av en rätt enkel formel: Avreglera allt, minska statens befogenheter och låt den spontana ordningen verka fritt. Motsatsparet frihet och ofrihet skapade en gudomlig politisk ordning som för mig som politiskt intresserad gav absoluta svar på svåra frågor.
Idag förstår jag varför det var en så lockande och trygg förklaringsmodell. Lösningen skapar en symmetri som gör världen begriplig. Med ens kan svårförklarliga problem i samhället viftas bort. Svaret finns där och skälet till att det inte har blivit bra ännu är uppenbara hinder.
Jag ”kom ut” som liberal för att jag var omgiven av socialism, socialistiska idéer och en ungdomsgeneration vars politiska uppvaknande under sekelskiftet skedde kring frågor som USA:s utrikespolitik samt de ojämlikt fördelade frukterna av globaliseringen och frihandeln.
Det fanns inom socialismen också tydliga motsatspar, de rika och fattiga, de med och de utan medkänsla, för och emot solidaritet. En stark och självklar berättelse om världen och människans belägenhet. I socialismen såg jag den välmenande men i praktiken felande lösningen. Min uppfattning var att det socialismen hade rört vid raserades, trots dess föresatser. Mina föräldrar var trots allt uppväxta i det socialistiska Polen.
Jag valde alltså bort en tvärsäker politisk berättelse för en annan. I min iver att bejaka socialismens totala motsats blev jag minst lika dogmatisk och låst vid ”en lösning” som dem jag vände mig emot.
Oavsett hur problemet stavades så var mitt svar ”mer liberalisering”. Det spelade ingen roll om det var systemfel inom vården, arbetslöshet bland ungdomar, integrationsproblem eller något annat. Detaljerna i varje enskilt politiskt sakområde spelade mindre roll eftersom jag upplevde att jag hade den goda principen på min sida.
Detta för mig tvära kast mellan två motsatser skapade riktning och övertygelse, men gjorde mig också – och många med mig – blinda. Den här bristande respekten och förståelsen för samhällets och människans komplexitet är inte ett unikt liberalt eller socialistiskt fel. Det är en mänsklig brist som kan uppstå i vilken religiös eller politisk grupp som helst.
Så hur ska man bryta de totala förklaringsmodellernas grepp om politiken?
Journalisten Per Brinkemo har i tidskriften Bulletin skrivit en mycket tänkvärd text om vad psykologen Carl Jung kan lära oss om det mänskliga psyket och dess dragning till tvärsäkra övertygelser.
Brinkemo skriver att de tvära kasten inom politiken tyder på ett sorts bristande självinsikt bland politiker: ”Vi är många som undrar hur somliga politiker så skamlöst kan byta fot och sen nonchalant förvänta sig att vi andra ska hänga med i skiftena och acceptera dem utan rimliga förklaringar”. Han nämner Socialdemokraternas tvärvändning i Nato-frågan eller Ulf Kristerssons vägran att samarbeta med SD för att därefter inleda regeringsförhandlingar med samma parti.
Att byta ståndpunkt, när det finns goda skäl för det, är inte bara en beundransvärd egenskap hos en människa – det tyder på en sorts trygghet. Men om förändringarna är alltför radikala så kan det vara tecken på att den tidigare intagna ståndpunkten kanske inte var så genomtänkt. Brinkemo skriver att ”ju mer kraftigt, kategoriskt och reservationslöst någon uttrycker sig, desto säkrare är det att det snart kommer antingen ett sammanbrott eller en total omsvängning.”
Brinkemo menar, och han lånar Jungs begrepp ”skuggan”, att varje politiker och rörelse inom sig bär motståndarsidans argument. Men dessa ska inte blott förstås som fienden och motståndaren. De måste integreras i den egna ståndpunkten för att man ska kunna växa som samhällsintresserad person.
Han pläderar inte för en postmodern inställning till verkligheten – att alla har sin sanning och att inget är allmängiltigt. Snarare gör han en appell till försiktigheten och ödmjukheten. Vi ska inte sluta sträva efter det goda livet och ett bättre samhälle.
Men vi bör hålla oss med en eftertänksam ödmjukhet. Vi kan ha fel, ibland rejält, därför måste vi på allvar intressera oss för det vi är motståndare till och vara beredda till nyansering och omprövning. Det är inte rimligt att för stolthetens skull ihärdigt stanna kvar i en position bara för att vi har investerat så mycket i den. Vi bör också se politiska positioner som arbetshypoteser, de kan behöva modifieras eller ibland helt överges.
Det är emellertid inte en hållning som premieras i offentligheten. Jag tänker ibland på skribentkollegan Göran Greider: Har han någonsin ändrat ståndpunkt? Händer det att han tvivlar över socialismens förträfflighet? Han tycks med samma intensiva övertygelse upprepa samma brandtal åt ut och år in.
Varje gång jag ser honom i något Tv-program eller är med i en radiopanel så utstrålar han samma eviga ihärdighet. Jag blir kluven av det. Å ena sidan kan jag avundas den närmast religiösa väckelsen han utstrålar. Men känslan av förskräckelse tar överhanden; var finns tvivlet och förändringen?
Vi har ibland fel och det rejält. Tryggheten att ”höra hemma” i ett eller annat läger kan behöva utmanas. Tvivlet är nödvändigt om vi ska kunna förändras, bli bättre och dessutom göra bättre. Försiktighet och en strävan efter ödmjukhet inför samhällets, människans och politikens snårskogar är inte en kapitulation eller ett nederlag, det är tecken på ett verkligt framåtskridande.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
