Få verkar idag komma ihåg att Donald Trump vann valet 2016 på grund av att minoriteter röstade på honom i större utsträckning än tidigare republikanska kandidater. Mitt Romney, som förlorade mot Obama 2012, fick fler röster från vita väljare än Trump.
Den trenden ser ut att ha fortsatt även detta val. Enligt vallokalsundersökningar ökar Trump sitt stöd bland samtliga grupper av väljare, förutom vita män. Demokraterna stärks i rika valkretsar medan republikanerna ökar i valkretsar med stora minoritetsbefolkningar, företrädelsevis latinamerikaner.
Den politiska geografin förändras. Och inte bara den, även politiska ståndpunkter byter ägare.
I Florida, som Republikanerna förvånade många med att vinna, röstade befolkningen, med röstsiffrorna 60,8 procent mot 39,2, igenom det andra tillägget till delstatslagen. Detta innebär att minimilönen i delstaten höjs till 15 dollar per timme.
Samtidigt, i andra änden av landet, röstade befolkningen i den demokratdominerade delstaten Kalifornien igenom proposition 22. Förslaget innebär att Uber- och Lyftförare i främsta hand definieras som frilansar och inte anställda. Skulle de betraktas som fast anställda hade de omfattats av sjukvårdsförmåner och anställningstrygghet. I techbolagstäta och rika San Francisco ansåg 60 procent av väljarna att Uber-förarna skulle behålla sin status som frilansar.
I en republikansk delstat: höjda minimilöner, en klassisk vänsterfråga. I en demokratisk delstat: låg anställningstrygghet, en republikansk käpphäst sedan urminnes tider.
Förutom denna politiska rockad hände något annat förvånande. Samma Bidenröstande kalifornier röstade med en betryggande marginal på tio procentenheter för att delstatens förbud mot positiv särbehandling och kvotering skulle kvarstå.
Trots en sommar av BLM-manifestationer och ny aktualitet för raspolitik i det godas tjänst fick aktivisterna inte igenom ett av rörelsens främsta krav. En liten men mycket högljudd grupp människor har gett intrycket av att det finns ett överväldigande stöd för rasbaserad kvotering.
Även om amerikanerna nu ser ut att välja Joe Biden till sin nästa president signalerar röstsiffrorna att det händer något under ytan. Och frustrationen över att väljarna inte vet sitt eget bästa tilltar nu bland vissa.
Nikole Hannah Jones, skribent på New York Times, började i en serie inlägg på Twitter, efter att det blev tydligt att Florida skulle rösta på Trump, ifrågasätta de Trumpröstande amerikanska kubanernas "status" som "icke-vita". Minoriteter ska nämligen veta sitt objektiva klassintresse och rösta därefter.
Men som de överraskande röstsiffrorna visar är inte längre högern och vänstern vad de en gång i tiden var. Nya republikanska väljare efterfrågar vänsterpolitik i ekonomin. Demokraternas starkaste väljargrupper hör till de rikaste i det amerikanska samhället. Och även om de gärna ägnar sig åt att tala om vita privilegier tänker de inte ge upp privilegiet att åka billig taxi.
Mycket är upp- och nedvänt här. Trump, som ofta anklagas för att vara rasist och ta stöd av rasistiska grupper, slår samtliga republikanska presidentkandidater sedan 1960 avseende stöd från minoriteter. Har väljarna helt tappat vettet undrar en och annan amerikansk politisk kommentator.
Högern i fler och fler länder får börja vänja sig vid att dess väljare i allt större utsträckning hör till arbetarklassen, landsorten och vissa minoriteter. Valet i Storbritannien vanns av Tories och Boris Johnson för att han lyckades få med sig tidigare Labourväljare i norra Englands industristäder.
Det som händer i USA har i hög grad redan hänt i Europa. Socialdemokrater över hela kontinenten har tappat till uppstickarpartier på högerkanten. Arbetarväljare upplever sig inte kunna bli representerade längre av den gamla vänstern. I Frankrike för Socialdemokraterna en tynande tillvaro. I Tyskland har många socialdemokratiska väljare gått antingen till de gröna eller till nationalistiska AfD.
Kommentariatet går i otakt med väljarna. Och även om nu Trump ser ut att få lämna vita huset kommer förändringen av det politiska landskapet, på båda sidor om Atlanten, att fortsätta i oförminskad takt. Och i det perspektivet är Trumps fyra år vid makten snarast ett förebådande om något nytt än en parentes i historien. Trumpismens orsaker går djupare. Entreprenören Trump var bara först med att se "affärsmöjligheterna" i det nya landskapet.
