Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
USA:s president, Donald Trump, är på många sätt en skrattspegel av samtiden. Bild: Andrew Harnik

Håkan Boström: Trump mer förtjänt av fredspriset än Obama

Att ge fredspriset till Donald Trump vore ett skämt. Men det skulle kunna vara ett intelligent skämt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den norske försvarspolitikern Christian Tybring-Gjedde (FrP) har nu nominerat Trump till Nobels fredspris för andra året i rad. Det kan tyckas som ett skämt. Det skulle rentav kunna vara ett lyckat sådant. Sakligt vore det inte mindre konstigt än att Barack Obama fick priset 2009, mindre än ett år efter att han tillträtt som president. Det priset var dock på fullaste allvar.

Trump har brutit med 25 år av amerikanska interventionism. För det fanns goda skäl. Amerikanerna var trötta på att offra sina söner. USA:s invasion av Irak 2003 framstår i efterhand som närmast en katastrof. Forskare vid Johns Hopkins-universitetet kom tre år efter invasionen fram till att kriget kostat över en halv miljon människoliv som en följd av grasserande våld och sjukdomar i dess efterföljd (SR 11/10 2006). Siffran kan vara i överkant, men å andra sidan har Irakkriget fortsatt att skörda liv efter det. Islamiska Staten hade heller knappast kunnat etablera sig så starkt i Syrien om inte Irak hade varit ett land i spillror. Det är svårt att se vad USA vann på kriget.

Anfallet mot Afghanistan, i direkt anslutning till 11 september-attackerna, för på dagen 19 år sedan, kan inte heller beskrivas som en framgång. Men där fanns trots allt en logik för USA att ingripa. Talibanerna skyddade Osama bin Ladin och utgjorde ett säkerhetshot mot väst.

Invasionen av Irak, liksom det senare ingripandet i Libyen 2011, där förvisso de europeiska staterna var mer pådrivande, är svåra att försvara med någrasomhelst rationella argument. De drevs i bägge fallen av prestige och hänsyn till hemmaopinionen. Det kan förstås förefalla som en god sak att avsätta brutala diktatorer som Saddam Hussein eller Muammar Gadaffi. Men att invadera länder utan fungerande civila institutioner och utan någon realistisk plan för att skapa stabilitet efteråt är dömt att misslyckas – även humanitärt.

Den utrikespolitik som fördes under George W. Bush, och i viss mån även av Barack Obamas utrikesminister Hillary Clinton, har internationellt benämnts som ”neokonservatism” men är i Sverige nog mer känd som ”bombliberalism”. Kärnan i denna doktrin har varit att demokrati och frihet kan spridas med våld. Även om det också funnits mer realpolitiska överväganden utifrån tanken att USA måste spela en aktiv roll i världen, även militärt, för att inte förlora i inflytande till mer auktoritära stormakter och rivaler.

Under Donald Trump har USA definitivt övergivit denna doktrin. Trump har inte startat några krig och aktivt försökt minska USA:s militära närvaro utomlands. Det har han inte gjort för fredens skull, utan för att han anser det ligga i USA:s intresse.

En seriös bedömning av vilken hållning som är den rätta måste handla om realpolitiska och ofta komplicerade överväganden. Troligen hamnar svaret mittemellan. Men det är ändå talande att de anti-militaristiska och inte sällan anti-amerikanska opinionsbildare som annars sällan missar ett tillfälle inte visat minsta tacksamhet till Trump för hans fredspolitik.

Vem som fattar besluten verkar vara viktigare än vad som beslutas. Det kan även sägas om den norska Nobelpriskommitténs tilltag att ge fredspriset till Barack Obama. Det är svårt att komma ifrån misstanken att Obamas bakgrund, civiliserade stil och liberala budskap spelade in för kommitténs beslut.

Trump är på många sätt motsatsen till Obama: i sitt uppträdande vulgär, ytlig och inte sällan flörtande med fördomar. USA skulle må bra av en riktig statsman som president istället. Men Trump är inte en slumpmässig olycka. Det är rimligare att se honom som en skrattspegel av samtiden, en uppförstorad grotesk bild av det slags ytlighet som fick Nobelkommittén att ge priset till Obama. Fixeringen vid Trumps många Twitteruttalanden är minst lika banal som presidenten själv. Trump har dragit ytligheten till sin spets, och framstår paradoxalt nog som genuin för att han inte verkar förställa sig. Han var det enda sätt att rucka systemet som stod till buds.

I en tid som hänger sig åt etikett, ordval och berättelser påminner Trump inte så lite om den medeltida narren som fick vara kung för en dag. Trump är en förolämpning mot maktens självbild. En symbolisk kränkning. Om en narr kan göra kungens jobb så säger det något om kungen. Det gäller kanske särskilt utrikespolitiken. USA:s paradgren. De olycksprofetior som fördes fram, även av respekterade tyckare, när Trump valdes har trots allt kommit på skam.

Den smått pompösa Nobelkommittén kommer förstås aldrig ge Trump priset. Det vore en alltför intelligent, om än absurdistisk, samtidskommentar. Ironin skulle dock inte bli sämre av att narren i dramat, till skillnad från kungarna, faktiskt inte startat några krig.