Förra sommaren tillsatte regeringen en utredning om att i Sverige skapa ett museum om Förintelsen. Museet skulle ”föra vidare minnet av Förintelsen”. Men sker inte det redan på många sätt? Saknas det museer om folkmordet på judar i Europa? Eller fyller det ett kunskapsmässigt tomrum?
Etableringen av museet handlar nog mindre om minnet av det förflutna. Det finns flera i Europa mycket tunga museer, exempelvis polska ”Polin”, som redan sköter den biten. Detta handlar mer om svensk samtid.
Antisemitismen i Malmö har rönt internationell uppmärksamhet. Och trots fina solidaritetshandlingar från politiker har egentligen rätt lite hänt i sak. Personer av judisk börd kan fortfarande inte röra sig fritt på gatorna utan att få höra antisemitiska glåpord. Många judar väljer helt enkelt att dra därifrån och ingen kan med gott samvete hävda att utvecklingen har vänt till det bättre.
Är museet över folkmordet på Europas judar ett sätt för den svenska regeringen ett köpa sig gott samvete? Vi kan inte lösa några problem här och nu, tänker politikerna uppgivet. Det är oss övermäktigt. Men vi kan i alla fall etablera ett museum om Förintelsen.
Förvirringen över museets syfte snarast förstärks när man läser de många remissinstansernas uttalanden. Kommuner, regioner, antidiskrimineringsbyråer och organisationer i civilsamhället har synpunkter på museets eventuella instrumentella värde. Det innehållsliga spelar en biroll.
Ett museum i Sverige om Förintelsen, går remissinstansernas tankar, ska inte bara lära människor om Europas förflutna – det ska syfta till att göra vår samtid snäppet bättre och mer tolerant. Det är en lovvärd tanke förstås. Lär av historien för att inte upprepa den, som det heter. Men kan verkligen sådana förhoppningar läggas på ett enskilt museum?
Museet har också blivit en politisk stridsfråga. ”Det finns starka skäl för att Socialdemokraterna i Malmö inte förtjänar att få ett förintelsemuseum i vår stad” skrev moderaten John Roslund i en debattartikel (AB 8/10). Socialdemokraterna hade, ansåg Roslund, inte gjort upp med antisemitismen inom de egna leden eller löst problemet med den vida kända och öppna rasismen mot judar i Malmö.
Nu har även placeringen av museet har blivit en diskussion i sig. Genom att förlägga museet i just Malmö kan det på något sätt signalera att samhället vill göra upp med antisemitismen. DN:s ledarsida hävdade att placeringen i Malmö ”skulle vara att ge tydligt stöd åt stadens judiska minoritet". Även Expressens ledarsida var inne på samma linje: "Regeringen bör placera det planerade Förintelsemuseet i Malmö som en markering mot den oacceptabla antisemitismen" (27/1).
Hjälp levande svenska judar med ett museum över deras döda förfäder. Är det ett stöd för de som i vardagen stöter på antisemitism?
Men det rör sig inte bara om en förvirrad solidaritetsförklaring – det finns även konkret nytta, förutom "stöd", menade DN:s ledarsida. Museet skulle nämligen fungera som något slags ”vaccin” mot hat: ”Egentligen borde alla Malmös skolbarn årligen få besöka Förintelsemuseet, som ett vaccin mot de fördomar som kommer inte minst från Mellanöstern”.
På grund av att flera svenska regeringar misslyckats med att förhindra grasserande antisemitism i just Malmö, ska nu samtliga elever årligen påminnas om Förintelsen. Som om exponeringen för ett folkmord på, i huvudsak östeuropeiska judar, skulle ”vaccinera” någon emot politiska konflikter i Mellanöstern.
Det är inte så att infödda svenska skolbarn på någon generation har blivit rabiata antisemiter. Skälet till att Malmös judiska minoritet under de senaste två decennierna i allt större grad tvingats hålla låg profil är stadens demografiska förändring. Ju större andel malmöiter som har direkta band till länder i Mellanöstern, där antisemitismen är tätt sammanvävd med hatet mot Israel och ofta är statssponsrad, ju oftare kommer antisemitiska dåd begås.
Mer än ett halvsekel av propaganda och konflikter med Israel gör sitt. Vad talar för att personer som tycker illa om Israel, och betraktar symboler för judiskt liv som symboler för Israel, skulle ändra sig för att de lär sig om hur judar mördades av nazister i Europa?
Antisemitismen i Mellanöstern grundar sig på hatet mot Israel. Inte på okunskap om andra världskriget. Det finns i Mellanöstern dessutom en mycket vanlig uppfattning att judar i allmänhet och Israels regering i synnerhet nyttjar Förintelsen som ett politiskt redskap för att skyla över israeliska förbrytelser. Ett museum, som redan nu är marinerat i olika politiska och väderringsstyrda motiv, lär knappast undkomma den misstanken. Och detta i synnerhet från de som är den underförstådda målgruppen för museet.
Diskussionerna om Förintelsemuseet och dess placering är vad man skulle kunna kalla för en tidstypisk proxydiskussion. Det egentliga problemet, som är snudd på olösligt, är för svårt, infekterat och jobbigt att ta i. Så man tar till det bästa man har i sin arsenal: Kraftfulla slag i luften.
Likt en permanent kippavandring kan museet därför för vissa tjäna som en sorts påminnelse om att samhället ”tar ställning”. Men svenska judars problem är inte att minnet av deras döda släktingar håller på att tyna – det är att det dagliga livet för vissa blivit påfrestande att leva.
Med jämna mellanrum får vi dessa ”We shall overcome”-stunder då politiker och offentliga personer med besvärjelser vill betvinga verkligheten. Museer ska verka uppbyggligt och i värdegrundens tjänst. Men här finns väldigt lite som talar för att det skulle lösa något problem.
Människor som migrerar bär med sig sin historia, kultur, trauman och förhoppningar om livet. På gott och ont. Med invandring från Mellanöstern fick vi Mellanösterns konflikter. Dessa utspelas nu i Malmö. Det kommer inte förändras med ett museum.
