Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg
Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Peter Hjörne: Tre nyanser av svart – och lite ljus

Bortom coronakrisen finns en annan kris: klimathotet. Det är inte lätt att vända utvecklingen. Men det går.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Coronakrisen finns överallt i hela världen, i det lilla och i det stora, i vardagslivet och i storpolitiken. Coronapandemin är existentiell, på liv och död och den tränger undan och förändrar nästan allt. Och vi vet egentligen inte hur det kommer att sluta.

Coronakrisen vetter mot en annan kris, en annan större och sannolikt allvarligare kris – klimatkrisen. Sättet på vilket vi lever i världen både ökar risken för nya smittor och påverkar klimatet och miljön negativt. Omvänt har pandemin kortsiktigt gagnat miljön genom drastiskt minskat resande, ökad digitalisering, förändrad konsumtion och renare luft. Vad som blir kvar på längre sikt vet vi inte.

I sin nyligen utgivna bok "Bråttom men inte kört" citerar biologen och författaren Stefan Edman ett upprop från det europeiska näringslivet, 180 storföretags- och fackföreningsledare:

"Efter krisen kommer en tid för återuppbyggnad som ger möjlighet att ompröva vårt samhälle och utveckla en ny modell för välstånd och jobb i världen, med övergång till en klimatneutral ekonomi och skydd för biologisk mångfald".

Coronakrisen ger förhoppningsvis världen en ännu starkare förståelse för den helt avgörande betydelsen av fakta, kunskap och forskning – utan det inga mediciner och inget vaccin. Pandemin har också visat den enorma betydelsen av internationellt samarbete, vetenskapligt och ekonomiskt. Och minst lika viktigt:

"I en kris måste alla ta några steg tillbaka och agera för samhällets och våra medmänniskors bästa. I en kris anpassar man sig och förändrar sitt beteende och det är precis vad världen gör nu. Coronatragedin har självklart inga långsiktigt positiva effekter för klimatet förutom möjligen insikten om hur man uppfattar och behandlar en kris. För under coronapandemin agerar vi plötsligt på den nivå som krävs", sa Greta Thunberg när hon sommarpratade för några veckor sedan.

Precis som nästan två miljoner andra lyssnade jag på Greta Thunbergs program. Oavsett om man håller med Greta Thunberg eller inte så måste man konstatera att det var ett lysande begåvat program. Hennes budskap är numera välkänt och glasklart: Världen befinner sig i en klimatkris, en kris som den äldre generationen är skyldig till. Det behövs förändringar som saknar motstycke i mänsklighetens historia.

"Mitt budskap är och har alltid varit, lyssna på forskningen, lyssna på vetenskapen ... Forskningen finns där. Siffrorna finns där. Naturen förhandlar inte. Man kan inte kompromissa med fysikens lagar. Det räcker inte att göra det vi kan. Vi måste göra det omöjliga... Det ser sannerligen mörkt ut men det finns hopp", var Greta Thunbergs budskap.

Är det för sent att vrida utvecklingen rätt? frågar Stefan Edman i "Bråttom men inte kört", en lättläst och begriplig guide med frågor och svar om klimatet.

"Nej, säger klimatforskarna. Inte för sent. Men bråttom, bråttom. Världssamfundet har kanske tio år på sig att fatta de avgörande besluten. Och sätta full fart", skriver Edman.

"Den här boken handlar om krisen men framför allt om lösningarna. Om att 2020-talet kan och måste bli handlingens tid. Den realistiska klimatoptimismens årtionde", skrev Edman som kallar sig possibilist.

Han menar att det framför allt finns fyra hopp för 2020-talet. Ny smart teknik, nya tongivande ledare i det nya näringslivet, det nya EU med the Green deal och målet att bli världens första fossilfria kontinent och slutligen den unga, tuffa folkrörelsen med "Greta-Effekten".

En annan tydlig svensk klimatröst, professorn i miljövetenskap Johan Rockström, är också i grunden optimist om än mycket orolig:

"Fönstret mot en hanterbar framtid på jorden är fortfarande öppet men bara på glänt", sa Johan Rockström när han vinterpratade i januari i år.

Rockström kallade år 2020 för "sanningens år, året då de negativa kurvorna av globala miljöförändringar, vår skada på planeten, måste böja för att ge oss en chans till en stabil planet att bo på... vad vi gör de närmaste åren kommer sannolikt att påverka livsförhållandena för alla framtida generationer", hävdade han.

Nu rör vi oss med hög fart åt fel håll, mot en global uppvärmning på tre till fyra procent med oöverblickbara negativa konsekvenser. Men det går att vända.

"Jag tror att vi kan fixa det bara vi bestämmer oss." Bevis och lösningar finns. Vi sitter på alla jokrar och det kan gå rätt väldigt fort, exponentiellt, löd den positiva delen av Johan Rockströms budskap.

Tre röster om klimatet. Tre som varnar skarpt i olika nyanser men som också ser lösningar och inger hopp.

En majoritet av människor i världen är oroliga för den globala uppvärmningen. Alla vi som levt under de senaste 50 åren är i någon mening gemensamt ansvariga för det planetära läget. Vi är åtminstone skyldiga att reflektera över och ta ställning i denna ödesfråga. Observationer, fakta och forskning tyder på att världen måste ändra riktning. Men det är inte bara en fråga om vetenskap utan också om livsåskådning, respekt och ansvar.

Jag såg för ett litet tag sedan ett naturprogram från Australien. Programledaren fiskade i en flod tillsammans med en far och son. De var aboriginer, personer från den australiska ursprungsbefolkningen. Deras vördnad, respekt och förundran inför naturen var påtaglig. När de fiskat färdigt, utan nämnvärd framgång, sa de båda:

"Thank you river", tack floden.

Det är dags att vi alla tackar, börjar återgälda och säger thank you natureinte fuck you nature!