Det pågår ett lågintensivt krig mot Göteborgs bilister. Halva staden är uppgrävd, kommunens ”sommargator” breder ut sig, priset på boendeparkering rusar och nu ska även trängselskatten höjas.
Att det byggs i en storstad är naturligt. Att taxor stiger eller att staden ger plats för uteserveringar och andra aktiviteter på sommaren äger också sin rimlighet – förutsatt att rätt avvägningar görs. Problemet är den underliggande tendensen att vilja ”sätta åt” bilisterna, trots att många är beroende av bilen och elektrifieringen av bilflottan är i full gång. Kommunen gör inte heller mycket för att öka antalet laddstolpar.
Att trängselskatten ska höjas beror på inflationen säger Lennart Kalander, ordförande i Västsvenska paketets styrgrupp, till GP (GP 27/4). I stället för som mest 22 kronor per tillfälle kan det komma att bli 28 kronor. Maxavgiften per dygn skulle höjas till 77 kronor. För den som är beroende av att ta bilen till jobbet börjar det som mest närma sig en utgift på ett par tusen kronor i månaden, utöver alla andra pålagor som läggs på bilisterna.
Att ha en trängselskatt behöver inte vara fel i en stad som Göteborg – där trafiken periodvis kryper fram. Men syftet ska förstås vara att komma till rätta med trängseln. Problemet med den göteborgska trängselskatten är att den är kopplad till finansieringen av ”det västsvenska paketet”, det vill säga i huvudsak pendeltågstunneln Västlänken. Det är förstås en sak att man kan använda pengarna som blir över från trängselskatten till andra infrastrukturinvesteringar – men det borde inte få styra storleken på avgiften.
Här finns en moralisk aspekt. De som tvingas använda bilen mycket är inte sällan arbetspendlare eller barnfamiljer. I många fall sammanfaller inte de personer som tvingas dubbelfinansiera västlänkprojektet – först via skatten och sedan via avgifter – med dem som kommer dra störst nytta av den nya infrastrukturen. Alla har inte möjlighet att jobba hemifrån eller har förmånen att ha bekvämt gångavstånd från kollektivtrafiken till jobbet på normal arbetstid.
Här finns också en fördelningspolitisk aspekt. Medan skatten räknas i procent på lönen så räknas avgifter i kronor – de blir i praktiken en slags ”platt skatt” som är procentuellt högre för låginkomsttagare sett till andel av inkomsten. Ett exempel gav signaturen ”Trött” på GP:s Fria ord häromdagen (9/5): hans dotter arbetar som nattstäderska på ett företag utanför staden och kan inte ta sig till jobbet på annat sätt än med bil. Redan i dag betalar hon närmare en tusenlapp i trängselskatt i månaden, av en nettolön på 16 000 kronor. Skribenten varnar för att alla fördyringar för Göteborgs bilister snart kommer göra det lönlöst för hans dotter att fortsätta arbeta.
Att den här politiken slår mot stadens låginkomsttagare är något man sett genom fingrarna med. En annan effekt de ansvariga verkar bortse från är att allt högre biltullar oavsiktligt kan leda till ökat bilåkande från andra hållet. För företaget i det aktuella fallet kommer snart inse att de kan rekrytera en nattstäderska som bor längre bort utanför staden men som slipper betala höga avgifter för biltullar och parkering. Kranskommunerna får därmed ännu ett argument för att rekrytera arbetskraft och barnfamiljer bort från Göteborg.
Dåliga upphandlingar, inflation och oväntade hinder har redan försenat västlänksbygget – precis som kritikerna varnade för. Men det är inte bara byggkonsortier och statliga myndigheter som drabbas av fördyringar och högre priser – det gör även vanliga medborgare som inte kan tvinga någon annan att betala för dem.
Mot den bakgrunden vore det tondövt att höja trängselskatten. Göteborgs kommun kan sätta ned foten här och kräva att staten kompenserar mer för inflationen. Det vore mer rättvist och skulle undvika en del av de snedvridande samhällsekonomiska effekter som lokala avgifter för med sig.
Göteborgs stad borde tänka mer på att stötta sina förvärvsarbetande snarare än att medverka till att lägga på dem ytterligare pålagor. Stadens skattebetalare kan nämligen flytta på sig.
