Att Sverige har en så stor ”informell ekonomi” överraskade forskaren Shrezod Eraliev. Han menar att situationen i Sverige i vissa avseenden liknar vad han sett i länder som Turkiet, Ryssland och Kazakstan (Forskning.se 20/2).
Informell ekonomi är en teknisk omskrivning för den svarta marknaden i Sverige där människor utan uppehållstillstånd – det vill säga utan rätt att vistas i landet – arbetar under ofta usla förhållanden. Det kan handla om att jobba sex dagar i veckan, tolv timmar om dagen för en månadslön på 12 000 kronor. De vanligaste branscherna är restaurang, städ-, bygg- och flyttfirmor.
Inte sällan är dessa svartarbetare helt utlämnade åt arbetsgivaren som även står för mat och hyra. De lever under mer eller mindre slavliknande förhållanden och får tränga ihop sig på små ytor.
Rättslösheten och utanförskapet är totalt. De så kallade papperslösa riskerar inte bara att utnyttjas av den organiserade brottsligheten utan också att själva dras in i kriminalitet. Hur stort skuggsamhället är vet ingen säkert. Men Eraliev uppskattar att för varje uzbek – den grupp han studerat – som vistas legalt i Sverige finns det ytterligare tre som är här illegalt. Den officiella siffran på 5000 uzbeker i landet borde egentligen vara 20 000. En av dessa illegala uzbeker var för övrigt en Rakhmat Akilov, mannen som genomförde terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017.
Hur stort skuggsamhället är totalt är förstås svårt att veta. Men det kan röra sig om uppemot 100 000 personer. Allt för många som får avslag på sin asylansökan väljer att gå under jorden. Andra söker asyl eller tar sig till landet illegalt just för att jobba svart. För trots de usla villkoren har de ofta ännu sämre möjligheter att få ett drägligare jobb i hemlandet.
Det säger sig självt att svenska myndigheter och folkvalda inte kan blunda för den här utvecklingen. Skuggsamhället har vuxit på senare år. Men när regeringen nu på allvar försöker göra något åt det möter den kraftigt motstånd – trots att även den socialdemokratiska regeringen var fullt medveten om missförhållandena.
Häromveckan meddelade exempelvis regeringen att asylsökande ska vistas på särskilda mottagningscenter i stället för att fritt få välja boende. Det är en återgång till tidigare system med flyktingboenden. Ett viktigt syfte är att ha bättre koll på att asylsökande inte går under jorden. Men det är också ett svar på den omfattande kritiken mot EBO-lagen som gjort att asylsökande koncentrerats till vissa kommuner, däribland Göteborg.
Den tillsatta utredningen om att offentliganställda ska ha en plikt att anmäla papperslösa är en del av samma arbete med att på allvar komma åt skuggsamhället. Också det en återgång till tidigare regelverk och en ordning som delvis gäller i exempelvis Tyskland.
Här finns dock etiska dilemman. Sverige erbjuder sedan 2013 även barn till papperslösa skolgång, liksom vi erbjuder ”vård som inte kan anstå”. Det finns humanitära skäl till det. Men det bidrar samtidigt till att skuggsamhället biter sig fast. Man kan också fråga sig om det är ”till barnets bästa” att staten underlättar föräldrarnas liv utanför lagen i främmande land och gör det mer attraktivt för andra att ta sina familjer till Sverige för att leva illegalt.
Med nuvarande rättighetslagstiftning blir det dock märkligt att lägga över på enskilda läkare och lärare att fatta sådana avgörande beslut. Alla offentliganställda har en skyldighet att samverka med polisen, men att svara uppriktigt på polisens frågor borde räcka i det här fallet.
Man kan tänka sig anmälningsplikt för vissa yrkesgrupper, men det finns skäl att undanta lärare och sjukvårdspersonal då barn och akut sjuka annars riskerar att fara illa genom att inte få den hjälp de behöver. Frågan är dock inte enkel. Lärare har redan en plikt att göra orosanmälningar om barn far illa och barn som befinner sig i landet illegalt är alltid extra utsatta, inte minst då de själva kan utsättas för brott utan att de själva eller andra vågar kontakta polisen.
Kampen mot skuggsamhället bör i första hand föras på den svarta arbetsmarknaden. Här finns mycket mer att göra. Men att motverka skuggsamhället är aldrig smärtfritt. Att inte göra något åt det är å andra sidan vare sig godhjärtat eller socialt hållbart i ett större perspektiv. Denna grundläggande insikt verkar helt saknas hos en del av regeringens kritiker. Politiskt ansvarstagande handlar om att göra svåra avvägningar och se till de långsiktiga konsekvenserna av olika regelverk. Vi kan inte ha folkvalda som väjer för de svåra besluten, blundar och prioriterar att framstå som ytligt sett ”goda” för att några år sedan skylla på att de varit naiva eller förfasa sig över reaktioner och konsekvenser.
Det rödgröna Göteborgsstyrets utspel häromdagen om att offentliganställda i staden inte ”förväntas lyda” en eventuell ”angiverilag” får sägas sortera under den här sortens oseriös kritik som mer handlar om att ta billiga politiska poäng (GP 20/9). Det är inte lokalpolitiker som stiftar lag i Sverige och det är direkt olämpligt att de indirekt uppmanar offentliganställda att bryta mot lagen, en lag som inte ens är utredd och presenterad i sina detaljer. Det är de anställda – inte lokalpolitikerna – som riskerar att få stå till svars för lagbrott om de följer styrets uppmaning till lagtrots.
Beslutet, som fattades av kommunstyrelsen på onsdagen, har inte beretts i vanlig ordning och försvarades i Sveriges Radio av vänsterpartisten och kommunalrådet Marie Brynolfsson med floskler om att ”stå på rätt sida historien” (SR 21/9). Det är inte seriöst.
En del debattörer och politiker på riksplanet får dock Brynolfsson att framstå som både genomtänkt och återhållsam i jämförelse. Miljöpartiets språkrör, Märta Stenevi, jämförde under förra veckans partiledardebatt anmälningsplikten med dem som angav Anne Frank, den judiska flicka som gömde sig undan nazisterna i Holland under kriget och till sist dog i koncentrationsläger. Stenevi jämställer alltså dagens svenska rättsordning med Nazityskland. Det är direkt motbjudande.
Andra som Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, och Arbetets dito, Daniel Swedin, har antytt att mottagningscenter i sig är att betrakta som koncentrationsläger. Den här förgrovningen och vulgariseringen av debatten gör att ord till sist inte betyder någonting alls. Uttalandena går egentligen inte att förhålla sig till. Det demokratiska samtalet kortsluts. Vi har sett vad det lett till i USA.
När lokalpolitiker uppmanar till lagbrott är det en del av samma Trumpifieringsprocess. Demokratins fundament undergrävs, och det sker självfallet under förevändningen att man i själva verket försvarar demokratiska värderingar – också det enligt handboken.
Det spelar i sammanhanget ingen roll om angreppen mot demokratins spelregler kommer från höger eller vänster. Skadan blir lika stor oavsett. Det är vulgärdebatten, skamlösheten och känsloargumenten som är själva problemet.
I en sund demokrati klarar politiker att göra svåra etiska avväganden. Att försvara långsiktighet och allmänintresse även när det går emot privata intressen eller kan framstå som hjärtlöst i det enskilda fallet. Det är just för att icke-ansvarstagande politiker haft ett så stort inflytande över svensk politik de senaste decennierna som vi hamnat i den situation vi nu befinner oss i, med växande gängkriminalitet, utanförskap och motsättningar – även om de ansvariga gör sitt bästa för att svartmåla och skylla problemen på dem som påtalar dem eller, som nu, försöker göra något åt dem.
Globaliseringen har på många sätt utmanat den svenska självbilden. Det finns många länder i världen som utmärks av omfattande skuggsamhällen, kriminalitet, ojämlikhet och politiker som inte går att lita på. Sverige tillhör fortfarande de få länder i världen som tillhör undantagen. Men de senaste decennierna har fört oss i fel riktning. Det förtjänar faktiskt ett lite mer allvarligt förhållningssätt från alla inblandade.
