Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karin Pihl, ledarskribent Bild: Anders Ylander

Tragiskt att så många unga inte kan skriva på svenska

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter från landets högskolor och universitet som säger samma sak: studenterna kan inte skriva.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För några år sedan varnade akademiker vid universiteten i Uppsala och Linköping för studenternas dåliga svenskkunskaper. I en debattartikel i UNT beskrev de krisläget: dagens studenter har svårt att förstå vanliga tentauppgifter och skriftliga instruktioner (2/1 2013).

Problemet med bristande formuleringsförmåga bekräftades av forskarna Gunlög Josefsson och Sara Santesson i Lund. I en pilotstudie kom de båda universitetslärarna fram till att en femtedel av studenterna i humaniora och teologi hade så pass ringa språkkunskaper att de inte kunde få hjälp inom ramen för utbildningen.

Situationen stressar lärarna. I en artikel i tidningen Universitetsläraren skriver Petra Garberding, docent i etnologi vid Södertörns högskola, att studenternas låga språknivå håller på att bli ett arbetsplatsproblem (25/10). Lärarna måste ägna tid åt att hjälpa eleverna att skriva, vilket gör att ämnesundervisningen blir lidande.

Det mest tragiska är nog de anonymiserade texter som Garberding citerar. Studenterna kan inte ens uttrycka sig hyfsat korrekt på vardagssvenska. Problemet rör inte bara studenter med utländsk bakgrund utan också personer som har svenska som modersmål, påpekar Garberding, och menar att det har blivit värre på senare år.

Det handlar inte om lite knackig engelska, tyska eller franska, utan obegriplig svenska. Det är hemskt. Att så många uppenbarligen inte kan skriva ordentligt på sitt modersmål är nästan hjärtskärande tragiskt.

Dålig läs- och skrivförståelse bland unga i Sverige bekräftas också i PISA-undersökningarna. Under hela 2000-talet sjönk läsförståelsen stadigt. 2012 gjordes en bottennotering. Då var det bara Slovakien, Chile och Mexiko som presterade sämre, enligt Tidningen Grundskolan . Sedan dess har det vänt uppåt – om än från en rent ut sagt usel nivå.

Detta är inget mindre än ett svek från skolan och den övriga vuxenvärlden. I sin artikel skriver Petra Garberding att underkända studenter gråter i korridorerna. De brukade ju få högsta betyg på gymnasiet. Men där fick de "lära sig att skriva" genom att klippa och klistra från texter de hittat på nätet.

Vem ska lösa det här problemet? Att lära unga vuxna att skriva begriplig svenska kan inte vara universitetens uppgift. Ändå har problemet med bristande språkkunskaper ständigt skjutits uppåt i utbildningssystemet. Och när man tänker efter får den här trenden andra konsekvenser än att många historiestudenter får skriva omtenta eller hoppar av kursen.

Om man inte kan formulera skapliga meningar på vardagssvenska kommer man att få svårt att förstå vad som står i tidningen. Därmed försämras möjligheten att delta i samhällslivet. Har man svårt att uttrycka sig, och det är uppenbart att det inte beror på dyslexi, kommer andra människor troligen att uppfatta en som mindre smart, trots att så inte är fallet.

Det får i sin tur konsekvenser: potentiella arbetsgivare väljer bort en dåligt skriven jobbansökan. Den andrahandsmarknad som många unga tvingas ut på i jakten på bostad kommer antagligen premiera de som kan uttrycka sig väl i skrift. På så vis har ett nytt klassamhälle skapats. Inga planer i världen om ”breddad rekrytering” på högskolorna kommer att råda bot på det problemet.