Fruktansvärda bilder når oss nu både från Frankrike och Irak, där enorma folkmassor tillgriper våld och ägnar sig åt storskalig skadegörelse. Nyhetsmedier beskriver händelseutvecklingen som ”protester”, vilka i båda fallen utlösts av provocerande övergrepp riktade mot utsatta minoriteter.
I ena fallet gäller den uppfattade provokationen en koranbränning vid Medborgarplatsen i Stockholm, i det andra fallet dödligt övervåld i samband med att en yngling gjorde motstånd mot fransk polis. Som konsekvens av detta har både Irak och Frankrike under flera dagar utsatts för enorma upplopp, där fredliga medborgare attackeras, butiker plundras och privat egendom förstörts i stor skala.
I södra Paris attackerades borgmästarens hus och hans familj skadades. Samma dag inkom även rapporter om att förintelsemonument skändats med antisemitiska budskap, och att utryckningsfordon satts i brand.
Detta våld beskrev skribenten och författaren Alexandra Pascalidou som ett resultat av “polarisering och förtroendekris gentemot systemet”, Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg liknade koranbränningar vid nazism och att de därför borde förbjudas – och under helgen gjorde även svenska UD ett officiellt fördömande av dådet.
Benägenheten att på detta anpassa sig till våldsverkarnas verklighetsbeskrivning är djupt problematisk, och att som svensk media återkommande referera kravallerna som “protester” utförda av “demonstranter” skänker dem en legitimitet de inte förtjänar. Detta våld springer varken ur en “förtroendekris” eller ur ett rättrådigt missnöje med polisvåld. Det är ett uttryck för kollisionen mellan två diametralt olika sociokulturella system.
Demokrati vilar på tolerans, där konflikter mellan medborgare hanteras av rättssystemet och där individuellt våldsutövande är brottsligt. Oavsett hur starka känslor någon än må ha rörande polisvåld, religiösa provokationer eller klimatkrisen så måste dessa kanaliseras i fredliga uttryck så att de kan granskas, debatteras och i demokratisk ordning påverka hur vi tillsammans organiserar vårt samhälle.
Att samma aktörer som konsekvent utmålar stillsamma konservativa synpunkter på icke-binära lucior och biblioteks-dragshower som allvarliga demokratihot samtidigt är beredda att ge efter för våldsverkares krav på blasfemilagar uttrycker ett groteskt hyckleri. Denna hållning har ingenting med progressiv tolerans att göra, utan står tvärtemot i direkt konflikt med hela den liberala demokratins själva kärnvärde.
Filosofen Karl Popper beskrev 1945 denna toleransparadox med orden:
“Om vi utsträcker obegränsad tolerans även till de intoleranta, och inte är beredda att försvara det toleranta samhället mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att förgöras, och toleransen med dem.”
Det finns inget ädelt, tolerant eller progressivt i att relativisera denna fråga som ytterst endast ger västvärlden två val: att vägra tolerera de intolerantas krav, eller att vika sig för dem – och låta det toleranta samhället gå under.
