Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tonläget i den svenska politiska debatten kunde vara hätskt och hotbilderna målande under 1920-talet. Ändå överlevde demokratin. Här bild från
Tonläget i den svenska politiska debatten kunde vara hätskt och hotbilderna målande under 1920-talet. Ändå överlevde demokratin. Här bild från "kosackvalet" 1928 (upphovsman okänd).

Håkan Boström: Tjugotalets återkomst?

Det talas ibland om att vi skulle stå på tröskeln till ett nytt 1930-tal. Men vi har nog mer att lära av att studera 1920-talet, vars främsta lärdom är att demokratin faktiskt har kunnat hantera djupgående samhällsförändringar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De första årtiondena på ett nytt sekel har ofta svårt att riktigt sätta sig. De vill inte riktigt få en fast identitet i vårt medvetande. Det är rent språkligt besvärligt att tala om 00- och 10-talen. Det är nästan som att seklen måste växa upp och bli vuxna först. För 1900-talets del talar historikerna gärna om sekelskiftet eller första världskriget, men sällan om det speciella med de inledande årtiondena.

Annorlunda är det med de följande decennierna. Från 1920 och framåt har varje decennium fått sin speciella karaktäristik; från det glada 1920-talet med sin charleston och korta kjolar till yuppie-erans och MTV:s 1980-tal. Allt det här är förstås historiska konstruktioner. Uppdelningen i decennier är i sig godtycklig. Men den styr ändå vårt tänkande.

Viljan att ge decennierna mening är en modern företeelse, som framförallt förknippas med "det korta 1900-talet". Den hör så att säga samman med 1900-talets massoffentlighet, där det var möjligt att upprätthålla tankefigurer som delades av en majoritet. En föregångare för svensk del är uppdelningen mellan åttiotalister och nittiotalister som Verner von Heidenstam, själv ”nittiotalist” myntade på 1890-talet för att ställa sin kulturkonservativa linje i kontrast till det föregående radikala 1880-talet.

Men det är först från 1920-talet detta sätt att tänka breddas. Delvis beror det på att det är först efter första världskriget 1914-18 som 1800-talet tar slut på ett mentalt plan. Historikerna talar gärna om ”det långa 1800-talet”: från franska revolutionen 1789 till världskrigets utbrott 1914. En epok som visserligen präglas av ökade sociala spänningar och rädsla för revolutionens återkomst, men ändå i första rummet utmärks av ständiga framsteg och utvecklingsoptimism. Ett på det stora hela - i synnerhet om man jämför med det föregående och efterföljande seklerna - fredligt och stabilt århundrade i Europas historia. Åtminstone efter att Napoleon besegrats.

Napoleonkrigen bleknar i jämförelse med Första världskriget – urkatastrofen som mer än något annat definierar 1900-talet. Med kriget faller tre kejserliga imperier på kontinenten, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland. Med kriget får demokratin sitt genombrott. Med kriget föds både kommunismen och fascismen. Både andra världskriget och det kalla kriget är barn av det första. Historikern Eric Hobsbawn har som pendang till ”det långa 1800-talet” myntat begreppet ”det korta 1900-talet” för perioden 1914 till 1989. Det går en röd tråd från skottet i Sarajevo till Berlinmurens fall. Händelser som inringar en av mänsklighetens mest turbulenta perioder. 1900-talet var ett sekel som för evigt slog sönder 1800-talets dominerande tro på framsteg, stabilitet och förnuft som förhärskande principer, men också ett sekel som gav tidigare oöverträffat välstånd och makt åt flertalet.

1920-talet är därför ett speciellt decennium, det första egentliga 1900-talsdecenniet för att tala med Hobsbawn. Moderniteten börjar då nå de breda massorna på allvar: elektriciteten, massproduktionen, demokratin med alla dess barnsjukdomar, den moderna kapitalismens svängningar och kriser.

Idag talas det mycket mindre om 1920-talet än om 1930-talet trots att parallellerna som kan dras till vår tid är betydligt fler till det förstnämnda decenniet. 1920-talet var ett oroligt årtionde. Det hänger samman just med att moderniseringen och industrialismen på allvar började omforma samhället i både USA och Europa. Ingen kunde längre undgå förändringarna.

Arbetarrörelsen hade redan några decennier på nacken. Men det är nu, med ryska revolutionen och krigets omvälvningar i ryggen, den stiger fram som en politisk kraft att räkna med – dock utan att vara tillräckligt stark för att dominera det politiska fältet. I många länder sker som en följd ett paradigmskifte där den tidigare motsättningen mellan liberaler och konservativa ersätts av en motsättning mellan socialister och borgerliga.

I just detta mellanläge finns en parallell till dagens politiska verklighet. Nu är det högerpopulistiska partier istället för socialdemokrater som kliver fram runt om i Europa och samma socialdemokrati som en gång växte sig stark trängs idag märkbart tillbaka. Förändringen är kanske den största som hänt politiken på två-tre generationer. Det skapar förstås oro, en oro som liknar 1920-talets, en oro som tar sig uttryck i samma sorts parlamentariska blockeringar och upprivna retorik.

Liksom arbetarrörelsens historiska frammarsch hade djupa strukturella orsaker har högerpopulismen inte uppstått ur intet. Ny teknik som Internet och sociala medier har varit en nödvändig förutsättning, men knappast en tillräcklig. Man kan inte förstå vad som händer utan att ta hänsyn till den vidgande klyftan mellan stora delar av befolkningens prioriteringar och de styrandes – utan detta demokratiska underskott hade missnöjet kanaliserats via de etablerade partierna. Globaliseringen, i form minskad nationell beslutsmakt, digitalisering och internationell migration är en bakomliggande drivkraft.

Precis som på 1920-talet går det idag att tala om en förlorad auktoritetstro. Varken de demokratiska massrörelserna på 1920-talet eller högerpopulismen idag hade varit möjliga utan ett föregående uppsving för individualism och revolterande tänkande. Gamla sanningar tas inte längre för givna, vilket ger upphov till föreställningen att "fake news" skulle blivit mycket vanligare nu än förr. Egentligen handlar det om att varken de nya eller gamla politiska krafterna är starka nog att upprätthålla en dominerande världsbild.

Kan vi då dra några lärdomar av 1920-talet? Och om parallellen håller, riskerar vi inte att gå in i ett nytt auktoritärt 1930-tal därefter? För att svara på frågan kan vi inte bara titta på vad som påminner oss om vår egen tid i historien, vi måste också se till olikheterna.

Den unga demokratins prövningar på 1920-talet var till att börja med betydligt värre. Det 1930-tal som följde var dessutom i de flesta fall inte liktydigt med demokratins nederlag, tvärtom. Det förundransvärda är snarast att demokratin under mellankrigstiden överlevde skarpa klassmotsättningar, mängder av krigsskadade män, djupa ekonomiska depressioner, politiskt våld och revolutionshot i de flesta europeiska länder - med Tyskland som främsta undantag - ett land som snarast är ett särfall i mellankrigstidens Västeuropa.

1930-talets lösning på 1920-talets problem var skapandet av politisk stabilitet. I Sverige leder kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 – en uppgörelse efter dansk förebild – till nästan ett halvt sekel av socialdemokratisk dominans. En stark kontrast till mellankrigstidens oro och motsättningar. I USA lanserar Franklin D. Roosevelt samma år reformprogrammet ”The New Deal” som lägger grunden för det längsta presidentskapet i landets historia. I Storbritannien och Frankrike är svårigheterna större, men själva demokratin är aldrig i överhängande fara.

Den främsta lärdomen från 1920-talet kan sägas vara att demokratin klarar stora samhällsförändringar och strukturella förändringar i partilandskapet om samhällets institutioner är starka och det finns en frihetlig tradition, som i Norden och de anglosaxiska länderna.

Det är Tyskland som sticker ut i och med att demokratin till sist dukar under på 1930-talet. I fascismens Italien och de auktoritärt styrda länderna i Östeuropa dog så att säga demokratin redan i sin linda, strax efter första världskrigets slut. På andra håll föll demokratin senare i hög grad på grund av trycket från främmande makter (Tjeckoslovakien, delvis Spanien och Österrike).

I Tyskland, ett av världens modernaste länder vid den här tiden, hade demokratin kunnat överleva om inte omständigheterna varit så exceptionella. Landet hade förlorat första världskriget, påtvingats landavträdelser och tunga krigsskadestånd, upplevt olika kuppförsök från både höger och vänster samt infört demokrati och republik mot de etablerade klassernas vilja. Tyskland var ett land plågat av krigsskadestånd, revanschism, väpnade frikårer, hyperinflation och massarbetslöshet. Där, men nästan bara där, köps stabiliteten på 1930-talet till priset av totalitär diktatur utan påtryckningar utifrån. En ödesdiger ”lösning” på turbulensen som slutar i utrotningsläger och massdöd på slagfälten.

Mellankrigstidens fascism är i väldigt hög grad en produkt av dess våldsamma samtid. Första världskriget och Sovjetunionens blodiga tillkomst hade så att säga visat vägen. Att jämföra dagens demokratiska nationalism med mellankrigstidens uttalat antidemokratiska, våldsbejakande och inte sällan traditionsfientliga fascism leder fel. Visst går det att hitta gemensamma tankefigurer, men de tankefigurerna är i regel allmängods under mellankrigstiden.

Ideologiskt står Sverigedemokraterna närmast 1920-talets socialkonservativa, såsom Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén. Men de var intellektuella och akademiker. Verklig fascism har aldrig haft någon god jordmån i Sverige. Vi böjer inte gärna rygg för överheten, oavsett hur den ser ut. Det finns väldigt lite som talar för att denna inställning ändrats. Det nuvarande uppsvinget för populism beror inte på att en stor del av svenskarna fått ett plötsligt behov av att ta på sig marschkängorna eller vill räta in sig snörräta led, snarare tvärtom. Det är det speciella skandinaviska samhällskontraktet som anses utmanat ovanifrån. När eliter stelnar uppstår förr eller senare ett behov av cirkulation vid makten.

Därför är det analytiskt mer fruktbart att jämföra dagens högerpopulism med socialdemokratins genomslag för hundra år sedan. För vad vi ser är en ny politisk kraft som bärs fram av strukturella samhällsförändringar och skakar om det etablerade partisystemet.

Socialdemokraterna var mer entydigt ett arbetarklassparti när det begav sig och betydligt mer organiserade och disciplinerade än dagens högerpopulister. Men farhågorna och det kraftiga motståndet från de etablerade krafterna är slående lika – liksom motsättningen folk-elit som i princip också var central för arbetarrörelsen. Det arbetande folket var stommen i Folkhemmet. Man bör inte glömma att dåtidens borgerliga bedömare inte visste vad ett socialistiskt styre skulle leda till. Deras rädsla för en rysk utveckling eller att socialisterna skulle visa bristande respekt för rättsstaten var inte helt tagen ur luften. På samma sätt är det en öppen fråga var dagens utveckling slutar. Skräckscenarier ger dock sällan de bästa prognoserna. De tenderar att göda stark polarisering och kan i värsta fall bidra till att bli självuppfyllande.

Som statsvetaren Jan-Werner Müller framhävt bör dagens populism ses som en reaktion mot teknokratin och den offentliga tjänstemannaklassen. Det finns delvis fog för en sådan kritik. Men den romantiska föreställningen att samhällen kan klara sig utan byråkratier eller eliter, också det en kär slogan i tidiga socialistiska kretsar, är förstås förljugen och direkt farlig. Men att avfärda all etablissemangskritik med att alternativet leder till ”Tyskland på 1930-talet” är inte mindre förljuget.

Den som vill förstå samtiden och samhällsförändringar gör klokt i att studera sin historia - men att göra det på allvar. Historiens nytta ligger främst i att lära oss begränsningen i eviga föreställningar om hur samhället och människan fungerar. Den lär oss att ingen epok varar för evigt eller är enbart kan beskrivas som god eller ond. Att alla tider har sina gråskalor och motsättningar. Att våra föreställningar om framtiden nästan alltid slår fel. Kort sagt begränsningarna i möjligheten till ett rationellt, planmässigt samhällsbygge.

Att använda historien som utopi, dystopi eller ett förenklat slagträ i dagspolitiken är på så sätt motsatsen till historisk insikt.