NASA:s fotografi visar Jupiter och två av dess månar. Farkosten Juice väntas vara framme år 2031 och ska söka efter förutsättningar för liv.
NASA:s fotografi visar Jupiter och två av dess månar. Farkosten Juice väntas vara framme år 2031 och ska söka efter förutsättningar för liv. Bild: AP/NASA

Karin Pihl: Titta upp från mobilen – det finns nåt större där ute

Människan är på väg till månen igen. Och (nåja) till Mars. En liten farkost är på väg till Jupiter för att leta efter liv. Ändå är intresset för rymden svalt i dag om man jämför med 1960-talet. Varför?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Exakt hur många som såg månlandningen 1969 är svårt att säga. Men en uppskattning är att 600 miljoner människor världen över satt bänkade framför tv:n när astronauten Neil Armstrong tog sina första steg på en annan himlakropp. Månlandningen innebar i praktiken slutet på rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen, som inte bara gav upphov till enorma tekniska framsteg, utan också en rymdfeber som gjorde avtryck i allt från musik till film och mode. Få var de pojkar som inte hade astronaut som drömyrke.

Månlandningen är en av mänsklighetens främsta bedrifter någonsin. Den hade föranletts av enastående bravader (och ett och annat misslyckande), som uppskjutningen av den första satelliten och inte minst den första människan i rymden, ryssen Yuri Gargarin 1961. Månlandningen blev kronan på allt detta, och ett bevis på mänsklighetens briljans.

ANNONS

Rymdkapplöpningen hade förvisso en stark militär prägel. Att bemästra rymden sågs av både USA och Sovjet som en viktig del i försvarsförmågan. Men rymdkapprustningen var också en del av en helt annan tidsanda. Då, på 1950- och 60-talen, fanns en extrem tro på mänsklighetens förmåga och en utvecklingsoptimism som ibland angränsade vansinne.

Efter att Apolloprojektet lades ned avtog rymdfebern. Men det betyder inte att rymden blivit mindre viktig. Snarare tvärtom. I dag är rymden kanske mer intressant än någonsin.

På torsdagsnatten svensk tid lyckades superentreprenören Elon Musks företag SpaceX skjuta upp den tyngsta raketen någonsin från basen i Texas. Tyvärr kraschade den (obemannade) farkosten efter några minuter – men syftet var att testa om bärraketen och den övre delen kunde lyfta tillsammans, vilket lyckades. Det är ett stort steg på vägen mot företagets långsiktiga mål att ta människor till Mars.

Men före dess ska människor till månen igen, för första gången sedan Apolloprogrammet avslutades 1972. NASA planerar att skicka upp tre amerikaner och en kanadensare till månen nästa år.

Även här i Europa händer det mycket på rymdfronten. I januari invigdes Spaceport Esrange utanför Kiruna, som blir den första uppskjutningsanläggningen för raketer i Europa. Och den 14 april påbörjade farkosten Juice sin åtta år långa resa mot Jupiter från en europeisk bas i Franska Guyana. Den ingår i Europas största rymdsatsning någonsin. Syftet är att undersöka om det finns förutsättningar för liv på någon av Jupiters månar. Där finns nämligen vatten.

ANNONS

Men trots dessa fascinerande projekt tycks intresset för rymden lågt. Visst släpps en och annan si-fi-film med rymdtema från Hollywood, men i övrigt är det stiltje. Bland de drömjobb amerikaner hade som barn kvalade astronaut inte ens in på topp 20-listan, enligt en undersökning från företaget Zety 2019.

Det populäraste drömyrket för kvinnor var lärare. För män var det professionell atlet.

Något stämmer inte. Vi är på väg att undersöka om det finns liv därute. Men det blir inga stora rubriker. Hur kan det komma sig?

Om 1960-talet var framtidsoptimismens och de stora projektens tidsålder, lever vi i dag i självcentreringens era. Att amerikanska män helst av allt vill bli professionella gymknuttar säger något. Det egna jaget står i centrum. Elon Musk ses förvisso som en hjälte av många – men på senare tid kanske främst eftersom han har köpt Twitter. Hans ambitioner att sätta människor på Mars har hamnat i skymundan.

Och om det är något vår tid inte präglas av, så är det utvecklingsoptimism. Det är snarare undergångsstämning. Många tycks övertygade om att livet på jorden är på väg att utplånas på grund av klimatförändringarna. Om det stämmer, varför skulle man då lägga pengar på att söka efter liv i en annan del av solsystemet?

ANNONS

Svaret är: kanske just därför. Som rymdfararen Christer Fuglesang skriver i det senaste numret av tidskriften Axess, som har rymden som tema, är rymdforskning inte enbart viktigt ur militär synvinkel. Den kan vara till stor hjälp för att tackla klimatförändringarna, inte minst genom satellitövervakning av naturkatastrofer. Andra pratar om att man kan skicka upp enorma speglar i rymden för att på så vis kyla av jorden.

Det låter kanske som ett galet projekt. Men det var också idén att skicka upp människor till månen. Och det lyckades.

LÄS MER: Svensk astronaut ska skickas ut i rymden

LÄS MER: Rymden är vår att erövra

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS