För snart femton år sedan skrev 29 forskare och debattörer i en debattartikel att dåvarande Folkpartiet Liberalernas förslag om att det ska ställas krav på motprestation, i form av arbete, för att få försörjningsstöd "speglar en av de mest centrala tankarna i rasistiska ideologier".
Det var hårda ord. Socialstyrelsen kräver idag motprestation för försörjningsstöd. Det är ingen policy som stöter på något våldsamt politiskt motstånd. Om det allmänna försörjer en person är det rimligt att socialförvaltningen kräver att, om möjligt, det enbart är under en övergångsfas pengarna betalas ut och att personen aktivt söker egen försörjning. Innebär det att Socialstyrelsens arbete är dikterat av rasism?
I förslaget från Folkpartiet Liberalerna stod inget om att invandrare skulle särbehandlas. Men, skrev debattörerna, det "är tydligt vilka man avser". 2005 är ett bra tag sedan. Men genren som artikeln befinner sig i lever och frodas fortfarande. Det har blivit en plåga i 2000-talets svenska offentlighet: rasism- och fascismanklagelserna.
Men den rasistiska måltavlan rör sig ständig. Och det som är rasism och fascism ena månaden kan bli socialdemokratisk regeringspolitik den andra, vilket vi blev vittne till hösten 2015. Då kunde man snabbt varsebli hur oärlig rasismanklagelsen kunde bli när SSU kallade sitt eget moderpartis asylpolitik (de tillfälliga gränskontrollerna) för "rasistisk politik". Lämnade de prompt partiet därpå? Nej.
Det avslöjade något. Kraftuttrycken och 1930-talsvarningarna handlar om politisk-retoriska redskap. Eftersom alla vet vilka konnotationer man får när de används har de fungerat utmärkt för att skrämma, skuldbelägga och sanera offentligheten.
Den högerextrema förskjutningen har pågått länge, hävdar vissa. Den 26 december 2015 skrev Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida om hur "förändringen" på de borgerliga ledarsidorna började redan 2014. Tonen blev "råare" och "nyanserna försvann". Liberaler rörde sig i "utmarkerna" och det handlade om ett "apokalyptisk tonfall" och "hysteri". Ledarskribenterna beskrevs som "apokalypsens riddare".
Det var under samma period vänsterpolitikern Daniel Bernmars inre politiske kommisar vaknade till liv. I augusti 2015 skrev han en artikel i vilken han listade antalet texter skrivna på GP Ledare.
Han fann att det skrevs mycket om invandring. Det var mer än tidigare konstaterade Bernmar och önskade att en sådan "omsvängning" skulle diskuteras närmare. Det var nämligen illavarslande att vi skrev om oron över välfärden, skolan, segregationen, bostadsbristen och missbruksvården och hur dessa politiska områden kunde relateras till en plötsligt stor invandring.
Allt detta skrivande stod i skarp kontrast, hävdade Bernmar, till skyddet av mänskliga fri- och rättigheter i vår demokrati. Texterna kunde inte längre betraktas som uttryck för en liberal position var hans mening. I ett upprop som syftade till att beröva denna sidas tidigare politiska redaktör, Alice Teodorescu, jobbet beskrev en akademiker från Göteborgs Universitet att de liberala idéerna hade bytts ut mot ett "öppet förakt mot mänskliga rättigheter".
Apokalypsryttare, förakt mot mänskliga rättigheter och elefantkliv mot diktatur och 1930-talet.
2010-talet har verkligen varit de stora varningarnas årtionde. Stundande katastrofer såsom fascismens intåg och demokratins upphörande har använts så fort det har varit opportunt. Och ibland även annars. Varför ligger dessa varningar, som direkt avslutar alla former av samtal och skymmer vad som faktiskt sägs, så nära tillhands för vissa i Sverige?
Vi besitter i ett europeiskt sammanhang en närmast unik erfarenhet: Bristen på erfarenhet. Sverige ockuperades aldrig. Vi slapp 1900-talets blodiga revolutioner och kontrarevolutioner. Militärkupper, etniska rensningar och strid på liv och död betraktades alltid på håll. Samtidigt har vi en offentlighet i vilken anklagelser om just fascism, nazism och rasism är så vanliga att man förleds tro att vi konstant lever på randen till Förintelsens återupprepning.
Det finns egentligen bara två förklaringar här: Antingen är liberalismen halvdöd och dess forna försvarare återuppståndna som högerradikala medlöpare. Eller så har vår samtid intagits av högljudda språkpoliser och ideologiska ordningsvakter till vänster som inte skyr några medel för att nedkämpa sina meningsmotståndare. Präglade, som åsiktspoliser tenderar att vara, av enbart teoretisk och ideologisk förståelse för totalitarism, så kan de också lätt och ledigt svänga sig med grova anklagelser mot meningsmotståndare.
En pregnant idéanalys av den påstådda omsvängningen gjordes aldrig. Förutom att räkna texter då, samt utan vidare förklaring anklaga skribenter för att uttrycka "hat" och "perverterade åsikter" som underminerar det "anständiga samhället".
År ut och år in slängdes i stället insinuant kritik fram. Det talades konstant om "glidningar" och subtila positionsförflyttningar. Att beskriva faktiska samhällsförändringar, vilket gjordes av många i offentligheten, däribland på denna sida, vare sig de var sociala, kulturella eller ekonomiska betraktades som suspekt i sig. Det fanns ständigt ett dolt motiv: rasism och fascistiskt medlöperi.
Skulle en faktisk idéanalys gjorts av positionsförflyttningarna (åtskilliga sådana ägde nämligen rum) skulle man finna detta: Det skedde inom borgerligheten ett senfärdigt men inte desto mindre viktigt uppvaknande kring insikten att ett samhälle inte kan förstås om inte dess kultur och värderingar samtidigt blir synliggjorda.
En förändrad befolkningssammansättning medför konsekvenser som inte snabbt och enkelt kan lösas med hjälp av politiska insatser. Människor är inte tomma ark som samtliga svarar på samma sätt inför politiska åtgärder och vi föds in i sammanhang, varav vissa präglar oss väldigt djupt. Kulturkrockar gör ont och det handlar inte primärt om mellanmänskliga möten utan kulturmöten på systemnivå.
En mindre uppmärksammad men kanske desto mer intressant utveckling är den ökade medvetenheten inom borgerligheten att Alliansens glada privatiseringspolitik inte fungerade som ett allsmäktigt botemedel på alla samhällsproblem. Välfärden, för att den ska fungera effektivt, behöver marknaden men privatiseringar fungerar inte likartat på alla offentlighetens ansvarsområden.
Länge var den gyllene lösningen på alla integrationsproblem mer marknad och lägre skatter. Denna tvådelade illusion: att omfattande migration inte utgör ett problem annat än att det kan lösas med mer avregleringar stympade borgerlighetens förståelse för vad som höll på att hända.
Varken insikten om den första eller den senare illusionens begränsningar utgör någon politisk radikalisering. Snarare en återgång till en mer försiktig och pragmatisk socialliberalism. Men att göra en sådan analys av "positionsförflyttningen" i stället för att slå på stora fascisttrumman, har visat sig vara ointressant.
Denna förändring, som delvis initierades av det under tidigt 00-talet så bespottade Folkpartiet Liberalerna, bör rimligtvis betraktas som en sorts liberal mognadsprocess. I stället för att utgå från att renodlat liberala ideologiska utgångspunkter (gällande marknaden och migration) alltid stämmer, oaktat vad som händer i verkligheten, har den politiska positionen hos dess vakna företrädare låtit sig påverkas av förändrade omständigheter. Det vill säga: Om kartan som beskriver verkligheten inte är komplett, så är rätt svar inte att ignorera verkligheten utan att korrigera kartan.
De föregående fem åren som liberal ledarskribent har för undertecknad inte inneburit någon våldsam positionsförändring. Jag vågar hävda att samma gäller för många av mina kollegor. Denna ledarredaktion betraktar sig alltjämt som rätt beskedligt mittenliberal. Vi har inga, från rätt traditionell europeisk liberalism, särskilt avvikande åsikter. Liberala fri och rättigheter är fortfarande värda att försvara och upprätthålla. Tillväxt och välstånd fungerar bäst med en fri marknad vars negativa konsekvenser hanteras inom ramen för en effektiv men i storlek avgränsad välfärdsstat. Individuell frihet ska främjas så långt det inte går ut över någon annan och rättsstaten mår bra av stabilitet och oberoende.
Vad som faktiskt förflyttats under mer än ett decennium är de delar av offentligheten som kraftigt skruvat upp aggressionsnivån i sin politisk-retoriska repertoar. De som mest har varnat för odemokratiska böjelser har i själva verket varit en bidragande orsak till polariseringen, sanningens devalvering i det offentliga samtalet, och föraktet för såväl det politiska som mediala etablissemanget.
I stället för sakpolitik har vi haft mer än ett decennium av metadebatter och förvirrade diskussioner om ordens betydelser. Och anklagelserna om fascism, högerextremism och ideologiska svek har tyvärr blivit så vanliga att de tappat mycket av sitt värde. Det är illa nog, då det behövs en medvetenhet om vad ytterhögern är för något och hur dess idéer går på tvärs med ett välfungerande pluralistiskt samhälle.
Men värre är att det föregående decenniets debattklimat skadat det politiska samtalets förutsättningar att vara ordnat och någorlunda verklighetsnära. I stället för att vår offentlighet präglats av generositetsprincipen: Att man tolkar sin meningsmotståndare på bästa möjliga sätt, har den motsatta positionen blivit utgångsläget. Att fortsätta som de ovan nämnda debattörerna 2005 har varken gjort oss klokare över vad rasism eller liberal politik innebär. I stället har vi fått en handlingsförlamad och nervös offentlighet. Det var inte vad ni varnade för. Men det var vad ni fick.
