Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sociala medier beskylls ofta för att orsaka polarisering. Det är dock att blunda för de underliggande orsakerna till samhällskonflikter.  Bild: Janerik Henriksson/TT
Sociala medier beskylls ofta för att orsaka polarisering. Det är dock att blunda för de underliggande orsakerna till samhällskonflikter. Bild: Janerik Henriksson/TT

Håkan Boström: Tilltron till experter är beroende av resultat

Sanningen är under attack. Men att försöka tvinga människor till att lyssna på experter och etablissemang är varken möjligt eller önskvärt. Vad vi ser är en förtroende- och tillitskris. Den kan bara övervinnas genom att förbättra människors vardag och ge dem en framtid att tro på.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sanningen förfaller. Det är USA:s tidigare president, Barack Obamas, diagnos i en nygjord intervju med brittiska BBC (15/11). Han har både rätt och fel. Det har i flera år talats om ”desinformation”, ”fake news” och konspirationsteorier som vår tids gissel. Obama är inte ensam när han hävdar att vi måste komma tillbaka till en situation där vi kan enas om fakta och reservera oenigheten till hur vi ska agera utifrån dessa fakta. Det vill säga: du har rätt till dina egna värderingar, men inte dina egna fakta.

Ett samhälle slits sönder av allt för skilda verklighetsbilder. Samtidigt är föreställningen, som Obama förfäktar, att politiska motsättningar i normalfallet handlar om olika värderingar, snarare än olika syn på fakta, i grunden felaktig.

Herbert Tingsten, svensk statsvetenskaps nestor, konstaterade för över ett halvsekel sedan att skillnader i verklighetsuppfattning är kärnan i de olika ideologierna. Socialister, liberaler och konservativa har olika människosyn och olika syn på hur samhället fungerar. I en vanlig partiledardebatt handlar nio av tio argument om olika samband och verklighetsbilder. Har Sverige en för hög invandring i förhållande till vad samhället klarar av? Är det rimligt att införa tuffare miljöåtgärder på hemmaplan så att Sverige kan gå före och visa vägen, eller bör de sättas in globalt för att göra störst nytta direkt? Har vi valt rätt strategi mot coronaviruset? Det är inte frågor som lätt låter sig besvaras i en faktakoll.

Skillnaderna mellan de olika ideologierna handlar om komplexa påståenden och förutsättningar för analysen. Dessa skiljelinjer går faktiskt igen även i samhällsvetenskap och humaniora, som domineras av olika ”skolbildningar”. Länge stod exempelvis striden på universiteten mellan marxister och positivister. Någon teori-lös forskning förekommer inte idag.

Anledningen till att det ser ut så i såväl den politiska som akademiska debatten är att den ofta rör saker som är abstrakta och komplexa, långt från vardagen. Sådant som framtidsprognoser och påståenden om samband mellan en viss politik och ett visst samhällstillstånd är omstritt. Det gäller även abstrakta fakta om stora samhällsfenomen. Är brottsligheten värre idag än tidigare? Är den sociala rörligheten hög eller låg? Har vi en fungerande arbetsmarknad? Svaren beror på vilka frågor man ställer, vilka metoder, vilken statistik och vilka definitioner man använder sig av. Det är inte en sorts "fakta" som kan jämställas med konkreta fakta i vardagen.

I USA har denna oenighet om verkligheten nått ett steg längre, vilket blivit övertydligt de senaste veckorna,. Man kan där inte ens enas om presidentvalet gått rätt till eller inte. Uttalanden från experter och myndighetsföreträdare avvisas av de skeptiska. Faktakontroller hjälper inte när tilliten saknas till de som utför dem. Att anti-experten Donald Trump och vår egen super-expert Anders Tegnell intagit samma ståndpunkt om munskydd och nedstängning av samhället visar för övrigt på komplexiteten och kopplingen till just förtroende.

För filosofer och vetenskapshistoriker är detta inget nytt. Det går alltid att driva en skeptisk linje in absurdum, liksom det går att försvara en etablerad verklighetsbild med ständiga tilläggsförklaringar. Ytterst blir det en fråga om övertalning och tillit. Den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet var till exempel en utdragen kamp mot etablerade föreställningar.

Inom politiken är förutsättningarna för sanningen att segra "i egen rätt" ännu sämre än i naturvetenskap där det ändå råder en viss enighet om metoderna för utvärdering. I politik är det möjligt att ifrågasätta allt och rena intressen, liksom makt, spelar en central roll. Vissa skulle rentav hävda att en fundamental del av ett demokratiskt system med yttrandefrihet är att få framföra vilka verklighetspåståenden som helst – sedan är det upp till andra att förkasta dem. Sanningsanspråk är också maktanspråk.

I USA har faktiskt den mer pragmatiska, eller demokratiska, synen på sanningen gamla anor. Sanning handlar om att övertyga andra och om att hitta det som funkar, menade amerikanska filosofer som William James och pedagoger som John Dewey. De skapade under 1800-talet en specifik intellektuell amerikansk tradition, som speglade samhällsandan. För det går igen i den amerikanska livsstilen med sin inbyggda skepsis mot auktoriteter och inställningen att man kan köpslå om det mesta. Det avspeglas också i att allt från domare till tjänstemän är valda, medan vi i Sverige utser dem på meriter ovanifrån. Den svenska – eller tyska – tilliten till experter, regler och auktoriteter är betydligt svagare i USA. Den amerikanska inställningen är ytterst liberal och ses där som ett uttryck för jämlikhet. Med sociala medier och en president som Donald Trump har detta drag i den amerikanska kulturen dock löpt amok.

Barack Obama har rätt i att tilliten måste återupprättas. Det är dock lättare sagt än gjort. Få, speciellt inte de med en etablerad position, vill nämligen erkänna eller ens inse att tilliten till den officiella ”berättelsen” om världen i hög grad bygger på känslor, konventioner och maktförhållanden. Det betyder inte att sanningen är relativ. Bara att ingen enskild människa kan greppa hur samhället fungerar eller vad som är sant och falskt utanför sin rena vardagserfarenhet. Vi är beroende av andras åsikter och kunskap, samt av vanor och normer.

I ett modernt, storskaligt samhälle är vi i hög grad också utelämnade till att lita på vad olika experter säger – och vi blir lätt obekväma när experterna säger emot varandra. Gemene man har svårt att avgöra huruvida munskydd skyddar mot corona. Vi vill gärna lita på Folkhälsomyndigheten. När andra experter och läkare invänder gör det oss mer osäkra. Det går egentligen igen på massor av områden. Vi litar på att vi kan köra över en bro med bilen, att vi kan ta en viss medicin eller att domstolarna kan lagen. Det är nödvändigt för att kunna agera i dagens samhälle. Vi kan inte dubbelkolla allt.

Det finns dock en inneboende konflikt mellan tillit till experter och den stökiga demokratin, vars kärna faktiskt är debatten som konfliktlösningsmetod. Samtidens tekniska möjligheter har skruvat upp denna ”stökighet”. Vi kan få del av "alternativa sanningar", ifrågasättanden, eller få den egna världsbilden bekräftad via sociala medier och internetsajter. Men även via mer eller mindre partiska traditionella medier. Dessa skilda verklighetsbilder är avgörande för att driva konflikt. Det är demokrati på steroider. Det som beskrivs som ett hot mot demokratin, att vi har så fundamentalt olika uppfattningar om verkligheten, borde mer egentligt ses som en överdos av demokrati – och frihet.

Partiska medier är nu inget nytt. De spelade en viktig roll för att driva på konflikter under 1800-talet och mellankrigstiden – på både gott och ont. Men de reellt existerande konflikterna i ett samhälle, i USA:s fall mellan stad och land, samt vinnare och förlorare på globaliseringen, avgör mottagligheten för propaganda. Det gäller bägge sidor. De som vill bevara nuvarande ordning är inte nödvändigtvis mer upplysta än de som vill göra revolution.

Att återskapa tillit och gemensamma referensramar är en svår utmaning i ett samhälle där konflikterna inte i första hand har manipulerats fram, utan är verkliga och djupgående. Det låter sig knappast göras på något annat sätt än att lösa de verkliga underliggande konflikterna, åtminstone om man inte är beredd att hemfalla till auktoritära metoder.

Att de som oftast ropar på att inskränka yttrandefriheten eller styra sociala medier idag inte sällan själva kallar sig liberaler ändrar inte på detta faktum. En systembevarande förnuftsliberalism kan komma i konflikt med en förändringsbenägen frihetlig liberalism. Det finns en inneboende motsättning mellan liberalismens upplysningsarv och dess mer anarkistiska betoning av individuell frihet. Förnuftstron kan lätt slå över till försvar för teknokrat- och expertstyre, frihetsvurmen kan omvandlas till populism. Den som är nöjd med sakernas tillstånd kan ha svårt att se de underliggande skälen till missnöje. Den som är missnöjd med sitt liv kan lätt ta ut detta på samhällets styrande.

Liknande underliggande konflikter fanns under mellankrigstidens turbulenta samhällsomvandling. Då misslyckades man på många håll att hitta en demokratisk lösning på den kombinerade ekonomiska och politiska krisen. Men även i de länder som lyckades undgå fascismens öde, såsom USA och Sverige, omvandlades de politiska maktförhållandena, liksom inriktningen på politiken, i grunden.

1945 års svar på de föregående decenniernas katastrofer blev i hela västvärlden, och i synnerhet i Västeuropa, en stark tro på experter, framstegstro och konsensus i mitten. Det gav en semiauktoritär offentlighet med låg tolerans för avvikande röster. Det är tveksamt om vi kan eller bör återvända dit.

Men svaret under efterkrigstiden blev framförallt en offensiv politik för samhällsbyggande, investeringar och trygghet – Marshallhjälp och välfärdsstat. Det första ledet, ”expertöverbyggnaden” i form av en förnuftig offentlighet, hade knappast fungerat utan denna ”småborgerliga bas” av materiell förbättring, familjevärderingar och nyväckt framtidstro hos vanliga människor. Konkreta resultat övertygar mer än tusen faktarutor.

Dagens konfliktdrivande samhällsförändringar ser något annorlunda ut. Den materiella standarden är inget stort bekymmer. Men globaliseringens inverkan är desto starkare och mindre reglerad än under efterkrigstiden. Ojämlikheten har ökat inom många länder, tidigare föreställningar om könsroller och nationell gemenskap har framgångsrikt utmanats, men också skapat osäkerhet. Inte minst den globala migrationen leder till stora sociala spänningar.

Det är alla dessa omvälvande förändringar, som berör människor i den konkreta vardagen, som idag driver den höjda konfliktnivån. Medier och demagoger utgör bara ett andra led. Att angripa symptomen eller tysta de som protesterar har hittills i historien aldrig fungerat, åtminstone inte i någorlunda öppna samhällen. Det finns ingen genväg. Utan svar på de konkreta samhällsfrågorna kommer det offentliga samtalet inte bli mer civiliserat.