Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon heter Anna Carlstedt och var tidigare ordförande för Röda Korset. En meriterad person säkerligen, som skrivit sin doktorsavhandling om Nostradamus, men nog fanns det personer bättre lämpade för just detta uppdrag?
I skrivande stund är det fortfarande oklart vem eller vilka som ligger bakom tragedin i Berlin, trots att IS tagit på sig skulden. Terrorforskare är eniga om att det är en fråga om när, snarare än om, något liknande kommer inträffa igen. Även om vissa länder i Europa ligger mer i farozonen än andra är det inget som säger att det inte skulle kunna drabba också oss i Sverige. Igen.
Sverige utsattes för ett misslyckat försök av en självmordsbombare för ganska exakt sex år sedan på Drottninggatan i Stockholm. Att det misslyckades berodde på ren tur snarare än skicklig hantering från Säkerhetspolisens sida. Sedan dess har många jihadister lämnat Sverige för att kriga för IS. Ett krig som blir alltmer desperat ur deras horisont, varför risken för dåd i Europa ökar. Sedan 2012 har omkring 300 svenskar rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupperingar, enligt Säpos bedömning. Hur stort mörkertalet är, hur många som dödats och hur många som återvänt under radarn vet ingen.
Att i ett sådant läge inte tillsätta en expert på området förblir en gåta. Den som oftast omnämns i debatten är den internationellt erkände terrorforskaren Magnus Ranstorp som i ett regeringsuppdrag föreslog att en nationell samordnare behövde tillsättas. Ranstorps meritlista är lång och imponerande, men ändå är det inte han eller andra erkända experter som kommer ifråga när en ny samordnare ska utses. Varför?
Det är symptomatiskt och olyckligt eftersom hotet är högst reellt och behovet av såväl förebyggande insatser som ytterligare översyn av lagstiftningen skriande.
