Sent på torsdagskvällen gjorde civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett utspel som tolkats som att regeringen överväger ett tiggeriförbud. Det dementerades snabbt av regeringskollegorna i Miljöpartiet. Nåja, kunde MP i höstas gå med på att strama upp den svenska flyktingpolitiken till EU:s miniminivå kan de nog komma att ändra sig i denna fråga också.
Av en Sifoundersökning från i våras framgår att 50 procent av de tillfrågade vill se ett tiggeriförbud, 27 procent motsatte sig en sådan åtgärd. Ett tiggeriförbud är inte, som påståtts på sina håll, att närma sig SD utan snarare ett bevis för att Socialdemokraterna ser samma samhällsproblem som väljarna. Går man bakåt i historien, innanallt handlade om att leka tvärtomleken med SD, finner man en arbetarrörelse som var djupt engagerad i bekämpandet av tiggeriet i Sverige.
Som ledarsidan konstaterade redan för drygt ett år sedan är det varken en mänsklig rättighet eller en fundamental liberal princip att människor ska tillåtas tigga (16/6 2015). Den centrala frågan, som alla som på riktigt värnar utsatta människor bör ställa sig, är hur man hjälper bäst - sett ur tiggarnas perspektiv, inte utifrån det egna behovet av att stilla det dåliga medelklassamvetet.
Frågar man de hjälporganisationer som arbetar med romernas situation i exempelvis Rumänien svarar de att tiggeriet i Sverige bidrar till att cementera den långsiktiga fattigdomen.
Armod kan inte förbjudas, att vilja hjälpa en människa i nöd är i grunden något gott. Men kommer vi att få fler eller färre människor som tigger om vi agerar kortsiktigt och därigenom försvårar de långsiktiga processerna? Vårt fokus måste vara att ge människor hjälp till självhjälp. Om romerna tigger i Sverige - vilket ofta är mer lönsamt än att ta ett okvalificerat arbete i ett fattigt Rumänien, i stället för att på plats i sina hembyar delta i de satsningar som görs inte minst för romska barns skoldeltagande - hur ska ett sekellångt utanförskap då någonsin gå att bryta?
