18 mars mötsliberala kommun- och landstingspolitiker från hela landet i Västerås med anledning av partiets riksmöte. "Två dagar med ideologi, politik, metoder och verktyg som ska hjälpa oss att övertyga, värva och få fler väljare i nästa val" utlovas på hemsidan. Det kan behövas, Liberalernas läge är fortsatt kritiskt, om än någorlunda stabilt. Partiet ligger kring dryga fem procent, vilket det gjort sedan förra valet. Vinnarna på Moderaternas växande problem är Centerpartiet och Sverigedemokraterna, inte Jan Björklunds liberaler. Det är en ny trend i svensk politik, historiskt har Moderaterna och Liberalerna bytt väljare med varandra när något av partierna krisat. I 2002 års val fick dåvarande Folkpartiet 13,4 procent, fyra år senare var partiet nere på 7,5 procent, år 2014 skrapade man ihop 5,42 procent av rösterna, det näst sämsta valresultatet i partiets historia. Har Liberalerna blivit överflödiga?
Liberalerna antog ett nytt, mycket bra integrationspolitiskt program i november i fjol. I det nya programmet lyfts vikten av liberala värderingar för lyckad integration. I stället för att enbart upprepa dåvarande integrationsminister Erik Ullenhags (L) mantra om hur många utrikesfödda som dagligen går till jobbet, varför trösklarna till arbetsmarknaden behöver sänkas (nog så viktigt, såklart!) betonar programmet också sådant som behovet av insatser mot växande värderingsmässiga, parallella samhällsordningar. Bland annat belyser man hotet från religiös fundamentalism och betydelsen av att fortsätta bekämpa hederskulturer.
Man kan, vilket bland andra Liberala nyhetsbyråns chef Svend Dahl gör, undra hur många väljare som i dag förknippar partiföreträdare som Jan Björklund eller Birgitta Ohlsson med "en offensiv värderingsdriven integrationspolitik?" (Hela Hälsingland 16/3). Beror tystnaden kring den tydligare profilen på att det råder oenighet inom partiet kring profilen i sig?
Sannolikt är det så vilket också kan tänkas komma till uttryck i frågan om Hässleholm där M, L och KD nyligen tog över makten från det rödgröna styret med hjälp av Sverigedemokraterna. Frågan är principiellt viktig, såväl nationellt som kommunalt, och mycket känslig inom partiet.
Men det går inte att, som C och L gör i dag, gorma över hur de rödgröna slår undan benen för tillväxt och välfärd, hur skattehöjningar skadar jobben, hur försvaret är underfinansierat, hur gängkriminaliteten håller förorter som gisslan, att skolan, vården, socialtjänsten och polisen går på knäna (listan kan dessvärre göras mycket lång) och samtidigt konsekvent vägra att medverka till att fälla sittande regering eller gripa makten kommunalt. I längden går det helt enkelt inte att ägna sig åt magiskt tänkande - Alliansen kommer inte att få egen majoritet i nästa års riksdagsval. Väljarna har rätt att givet detta få besked om en röst på L eller C är en röst på Socialdemokraterna - det vill säga en röst på det parti som Annie Lööf och Jan Björklund kommer att kampanja och argumentera emot under hela valrörelsen.
Liberalerna står inför ett vägval, i likhet med de flesta andra etablerade partier som sett sig omsprungna av en verklighet som de inte längre förstår. I L:s fall handlar det om att inta en position, nästan vilken som helst, och våga stå fast vid den. I dag kastar man sig mellan diverse ståndpunkter, som inte sällan är motstridiga, vilket förvirrar väljarna.
När Liberalerna gick framåt med nästan nio procentenheter i valet år 2002 (från katastrofvalet fyra år tidigare när partiet bara fick 4,7 procent av rösterna), blev riksdagens tredje största parti och dåvarande partiledare Lars Leijonborg blev "Lejonkungen" med hela svenska folket, fanns en tydlig inriktning som illustrerades av förslaget om språkkrav för medborgarskap. Vid den tidpunkten uppfattades frågan som mycket kontroversiell men genom att lägga beslag på den och stå på sig vann man en frågeställning som väljarna efterfrågade svar på. Det är till något liknande som partiet måste göra i dag.
Till syvende och sist måste nämligen varje parti som gör anspråk på väljarnas förtroende kunna svara på varför just det egna partiet egentligen behövs, vilka konkurrensfördelar man besitter gentemot övriga partier, vari ens existensberättigande består. "Förändra er eller dö", skanderade Fredrik Reinfeldt på ett moderatmöte för länge sedan. Det var sant för Moderaterna då, det är ännu mer sant för Liberalerna i dag.
