Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: Fega politiker har skapat problemen

Ledarkrönika: Jag vill hävda att det är denna ”förståelse” och passivitet inför värderingskonflikter som lagt grunden för den segregation och misär som blivit en ”normal” del av samhället.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Vi måste våga prata om svenska normer”, skriver Andreas Norlén, moderat ordförande i riksdagens konstitutionsutskott (AB 18/5). Det är ett konstaterande som innehåller många budskap. För det första att det finns något som heter ”svenska normer” och för det andra att det förutsätter mod att ”våga prata” om dem. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Man kan sannerligen undra varför det ska krävas mod, i en demokrati med grundlagsstadgad yttrandefrihet, att ventilera den sortens åsikter? Enligt Norlén har Sverige ”länge haft svårt att hantera diskussionen om värdegrundsfrågor, att klart ta ställning mellan rätt och fel.” Se där, kanske ett utslag av svenska normer att relativisera, söka konsensus och ängsligt snegla på grannen innan man vågar ta ställning själv?


Vad mer hade kunnat undvikas om politikerna varit modigare? Sannolikt hade många av de problem som kommit att uppfattas som oöverstigliga kunnat undvikas om politikerna tänkt mer som schackspelare som kombinerat taktik med strategi - och därmed långsiktig planering och förmåga att ställa, och därefter välja, mellan olika hypotetiska utfall. Kvaliteter som i princip helt försvunnit i en samtid där politiken är alltmer reaktiv. Norléns moderater hade i åtta år regeringsmakten i Sverige. Hur kan de, liksom övriga allianspolitiker, se sig själva i spegeln i dag? Visste de inte bättre eller teg de medvetet? 


Det framstår allt tydligare att man i Sverige utgått från att integrationen kommer att ske av sig själv och helt missat att acceptansen för migrationen bygger på hur väl integrationen lyckas. Integration har under de senaste decennierna varit liktydigt med arbete och egenförsörjning. Den mjuka dimensionen, som handlar om tillhörighet har ignorerats. Att ställa krav på den som kommit till Sverige har ansetts kränkande, ett tecken på intolerans.


När jag som vikarierande lärare för 13 år sedan tillrättavisade en stökig åttaåring, som indignerat förklarade för mig att jag som kvinna inte hade rätt att ha synpunkter på hans beteende, och en lärare förklarade för mig att man hemma hos Muhammed talade så med kvinnor och att det var något som vi skulle ”acceptera”, beskylldes jag för att inte förstå kulturella skillnader. 

Jag vill hävda att det är denna ”förståelse” och passivitet inför värderingskonflikter som lagt grunden för den segregation och misär som blivit en ”normal” del av samhället. När svensk blåljuspersonal inte vågar sig in i vissa områden för att de möts av stenkastande, skrattande ynglingar som tappat respekten för auktoriteter har vi bara oss själva att skylla.