Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teknokratins intellektuella fattigdom

Kvar har bara funnits nickedockor, sorgliga figurer som vet hur man pratar om kronor och ören, vad ekonomin ”behöver”, vad som är ”rationellt”.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

En sak som länge slagit mig angående debatter om migration är hur det idag tas som så givet att frågor som inte går att koppla till BNP inte riktigt ses som ”seriösa”. Om Sverige enbart bestod av doktrinära marxister vore en sådan inställning lätt nog att förstå, men denna vana att se det som inte går att räkna i kronor och ören som något diffust och till och med moraliskt suspekt är lika vanlig på högerkanten. När diskussionen kommer in på svensk välfärd blir denna tendens extra tydlig, och invandrare ses mer som regel än undantag som en sorts välfärdsindustriella mulåsnor; det är liksom självklart att de på något sätt är till för att leverera billig arbetskraft till äldrevården, bara man lär dem nog svenska för att kunna upprepa enkla kommandon som ”hej” och ”dags för mat nu”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under lång tid misslyckades både vänsterns och högerns teknokrater i hela Europa med två saker, vilket förklarar varför både vänstern och högern tappat så mycket mark till populismen. För det första frågade man aldrig invandrarna om de faktiskt såg sig själva som små ekonomistiska mulåsnor, om de inte drömde om annat än att förbättra produktionen eller tillhandahålla lite snyggare siffror till nästa prognos. Hade man frågat hade man nog upptäckt att de var lika mycket människor som du och jag, med egna planer och preferenser som inte nödvändigtvis låg i linje med vad teknokraterna ville. För det andra frågade man inte den befolkning som redan bodde i Europa om de var okej med att samsas med – och i praktiken också konkurrera med - ”mulåsnorna” om jobb och statliga resurser, för att inte nämna att deras närhet skulle komma att medföra växande kulturella och sociala konflikter. Var man beredd att acceptera dessa konflikter, för att putsa på BNP-siffrorna? Frågan är egentligen irrelevant. Ingen seriös människa bemödade sig någonsin att ställa den.

Poängen här är inte invandringen i sig. Invandringsfrågan är bara är ett symptom. Poängen är snarare den enorma själsliga och intellektuella fattigdom som våra teknokrater lidit av de senaste decennierna. I princip alla stora frågor som tidigare hade plats inom politiken – vilken sorts samhälle ska vi leva i? Vad är det goda livet? Vad innebär frihet? Kan en människa som saknar starka sociala band till familj, bygd och land egentligen sägas vara ”fri”? - har sedan länge bannlysts eller glömts bort, och kvar har bara funnits nickedockor, sorgliga figurer som vet hur man pratar om kronor och ören, vad ekonomin ”behöver”, vad som är ”rationellt”.

För ett par år sedan, när debatten om ”enkla jobb” var mer het än den är nu, vill jag minnas att någon kom med förslaget att flyktingar skulle kunna göra sådant som att stå i kassorna på ICA och packa kassarna åt folk. Det var ”rationellt” med sådana enkla jobb. På den tiden fanns det på tok för många människor som verkligen inte fattade att jag som svensk kanske hellre ville packa min egen matkasse än att sitta olustigt på toppen av nytt etniskt och ekonomiskt kastsystem som jag aldrig någonsin faktiskt bett om, hur ”rationellt” ett sådant än skulle vara.

Det finns (hör och häpna!) frågor som är viktigare än kronor och ören.