Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Tala klarspråk om samtidens europeiska antisemitism

Det går inte att förklara den ökade våldsamma antisemitismen i Europa under 2000-talet med hänvisning till växande nationalism.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För två år sedan mördades den 85-åriga förintelseöverlevaren Mireille Knoll i sin lägenhet i Paris. Polisen beskrev mordet som ett antisemitiskt hatbrott. Hon höggs med en kniv elva gånger varefter förövarna satte hennes lägenhet i brand.

Nästan exakt hundra år tidigare drog en pogrom fram i den lilla ukrainska staden Rowne i vad som då var Polen. Soldater lojala till den ukrainske nationalisten Symon Petliura rånade och mördade den judiska befolkningen. Shifra Blank var en av många som förlorade anhöriga i pogromen då hennes make och båda söner mördades.

Två decennier senare skulle nazisterna slutföra det pogromerna påbörjat. Shifras enda kvarvarande barn, Bejla, mördades tillsammans med resten av staden Rownes judar. Det fåtal som överlevde, däribland Bejlas son, min farfar, hade lämnat staden före kriget.

Mycket har förändrats i Europa på hundra år. Kommunismen har hunnit resa sig och falla. Europeiska unionen har uppstått och gjort det som tycktes omöjligt så länge, ena kontinentens länder politiskt. Men trots att tiden går och historiska erfarenheter läggs till handlingarna så verkar antisemitismen vara en europeisk konstant.

Europeiska politiska ledare har under åren upprepat "aldrig mer". Men antingen har det inte gjorts tillräckligt ofta. Eller så fungerar inte besvärjelsen. Det verkar alltid finnas några som känner sig kallade att fortsätta i Rownepogromens spår. Även i vår tid. Och de verkar inte ta intryck av de årliga manifestationerna och kippavandringarna.

2012 attackerades den judiska Ozar Hatorahskolan i Toulouse. Fyra personer mördade. Åttaåriga Myriam Monsonego försökte fly när skottlossningen började. Men gärningsmannen lyckades greppa tag i hennes hår varpå hon sköts på nära håll. Två år senare urartade en demonstration mot Israel i parisförorten Sarcelles. Demonstranterna attackerade butiker ägda av judar och kastade sten mot områdets synagoga.

Detta är bara några i raden av de dåd som drabbat Frankrikes judiska befolkning de senaste tio åren. Och även om Frankrike är det värsta europeiska exemplet är det sorgligt nog inte ett isolerat fall. I Belgien, Storbritannien, Danmark och Sverige har judar attackerats blott för att de är judar.

Tio år av våld, hot och mord i Frankrike har fått konsekvenser. Det är klart att landets judiska befolkning inte känner att de kan leva fritt när antisemitiska dåd avlöser varandra. Historien bär syn för sägen. Det tar ofta inte slut. Den judiska emigrationen från Frankrike har därför nått nya höjder under det gångna decenniet.

En tredjedel av alla franska judar som flyttat till Israel sedan 1948 har gjort det under 2010-talet. Totalt 38 000 personer. Det beror inte på plötslig fattigdom bland de franska judarna, eller någon nyfunnen sionistisk iver. Frankrikes judar vill inte leva med ett konstant hot hängande över sig. Mycket enkelt. Hur många andra europeiska befolkningsgrupper emigrerar på grund av att deras liv och egendom dagligen hotas?

Det som förenar i stort sett alla allvarliga antisemitiska dåd i Frankrike är att förövarna har sin bakgrund som invandrare från Mellanöstern. Deras antisemitiska tradition är annorlunda än den som motiverade de som mördade Shifra Blanks make och söner. Och Förintelsen utfördes av tyska nazister tillsammans med lokala kollaboratörer.

Varken nazisterna eller nationalisterna har försvunnit, men de har på senare tid hamnat i skuggan av en betydligt mer livskraftig och aktiv antisemitism. Europa förändras och antisemitismen med den. 2000-talets första två decennier borde vara bevis nog.

Några som gör sitt yttersta för att upplysa om Förintelsen är organisationen Zikarions föreläsare. De människor som kan berätta om sina egna upplevelser under kriget är få till antalet och snart finns de inte bland oss längre. Därför är Zikarions arbete så viktigt. Men organisationen har det inte alltid lätt på de svenska skolorna där de föreläser.

I ett inslag i Aktuellt förklarade Daniel Feinbaum, en av organisationens talare, att vissa skolor inte tar emot dem. "De kan inte garantera vår säkerhet" berättade han. "Vissa elever strejkar". Att prata om Förintelsen anses av vissa skolor vara "kontroversiellt" på grund av elevernas aktiva motstånd.

Har våra skolor plötsligt fyllts av nazister? Knappast. Kan det istället vara samma åskådning som motiverade ett par unga killar att för två år sedan kasta brandbomber mot synagogan i Göteborg? En attack som motiverades av ett hat mot Israel som inte gör skillnad på judar i Sverige och den israeliska statsmakten.

Möjligen kunde Ingrid Lomfors, historiker och överintendent på statliga Forum för levande historia, förklara vad det är som händer. Hon stod nämligen bredvid Feinbaum i det där Aktuelltinslaget.

Men enligt Lomfors är det stora antisemitiska problemet i Europa nationalismen. Med tanken om ett etniskt rent samhälle följer naturligt hatet mot judar. Då händer det att man "sorterar bort den judiska berättelsen". Så är det förstås. Nazisterna har knappast lagt antisemitismen på hyllan.

Men vet Lomfors inte om vad som utgör den värsta grogrunden för antisemitism i Sverige just nu? Forum för Levande historia som hon leder släppte för ett par år sedan en rapport om antisemitiska attityder i Sverige som tydligt konstaterade att: "Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt".

I en debattartikel visar Lomfors att hennes ensidiga fokus på nationalismen i Europa som antisemitismens grogrund inte var någon engångsföreteelse. I texten nämner hon inte med en stavelse det stora problemet som finns i Sverige, och resten av Västeuropa: antisemitism bland personer från Mellanöstern. Hennes linje är enkel: "Där nationalismen växer och demokratin sviktar kan vi i dag se hur också minnet av Förintelsen blir alltmer politiserat "

Och visst är det så. I Polen är det historiska minnet alltid politiserat. Och den nationalkonservativa regeringen gör alltid vad den kan för att spela ned kollaboratörers ansvar för Förintelsen. Men det är faktiskt inte denna politisering av Förintelsen som driver judar på flykt från Europa.

Enligt den logik som framförs av Lomfors - och hon är inte ensam - borde det i själva verket vara Polen och Ungern som snabbast fått se judar lämna landet. Men så är inte fallet. Och det är inte Front National som får judar att fly från Frankrike. Det är knappt någon - förutom de värsta ungerska och polska regeringspropagandisterna - som förnekar att det finns en utbredd antisemitism i Polen och Ungern. Men det är faktiskt inte i dessa länder som judar mördas i sina hem och där judiska barn skjuts i skolan.

Högerextrema infödda européer har inte ensamrätt på antisemitismen. Faktum är att de just nu ligger i lä jämfört med radikala islamister och personer som inte gör skillnad på Israel och judar. Det är också denna sortens antisemitism, grundad på åratal av statsunderstödd antisemitism i Mellanöstern, som i absoluta tal utgör det största hotet mot judar i Europa.

Europas antisemitism har skiftat i karaktär, motiv och befolkningsstöd genom århundradena. Medan den har minskat i vissa befolkningslager har den ökat bland andra. Om inte orden "aldrig mer" ska framstå som tomma på innehåll krävs en alert och uppdaterad förståelse för vad som hänt i Europa under 2000-talet.

Då kan inte rädsla för att säga något opassande skymma sikten för antisemitismens förändrade natur. Att den värsta europeiska antisemitismen just nu härrör från nyligen invandrade grupper innebär inte att alla människor i dessa grupper är skyldiga till vad som sker. Kollektivt skuldbeläggande är antisemitismens själva fundament. Det säger sig självt: Det går inte att bekämpa antisemitismen med samma grepp.

Hotet mot Europas judiska befolkning ändrar i intensitet. Men försvinner inte. Vill man verkligen få slut på detta måste man faktiskt börja med att tala öppet om hur problemet faktiskt ser ut.