Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tala hellre om svensk kultur än om svenska värderingar

Många invandrare efterfrågar en större tydlighet kring vilka kulturella normer som gäller i Sverige. Nu har allt fler politiker från höger hakat på. Men borgerligheten bör se upp så att det inte slutar med att den fullbordar Mona Sahlins (S) värdegrundsprojekt att fostra hela befolkningen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För bara ett par år sedan var det kontroversiellt att hävda att det överhuvudtaget fanns en svensk kultur. Vi är många som minns den tidigare S-ledaren, Mona Sahlins, famösa uttalande vid ett besök hos turkiska ungdomsförbundet för nu över ett decennium sedan:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”

Sahlin var knappast ensam om att vara blind för den egna kulturen. Men varje invandrare kan berätta att svenskarna har en kultur, speciella normer och sedvänjor som avviker från andra platser, precis som alla andra folk har det. Blindheten för den egna kulturen hos svenskarna var ett uttryck för hur kulturellt homogent Sverige varit fram till nyligen. Assimilation var normen och minoriteterna små. Det fanns helt enkelt inget behov av att definiera den svenska kulturen.

Många nyanlända känner dock ett behov av att förstå vad svenskhet är för något. Vad är det som gäller här? Inte konstigare än att de flesta svenskar skulle ställa sig samma fråga om de flyttade till ett land i till exempel Mellanöstern eller Afrika, där kulturen kan skilja sig väsentligt från Nordeuropa.

Vad som inte uppmärksammats lika mycket är däremot vad Mona Sahlin sade direkt efter det ovan anförda citatet. Hennes uttalade ambition var att ersätta det förmenta tomrum som uppstått efter den svenska kulturen med progressiva värderingar. Det är här de senaste årens allt mer närvarande tal om värdegrund kommer in. Socialdemokratin har skapat ett samhälle som gradvis velat byta ut den organiska, brokiga och oorganiserade kultur som uppstår i vardagen, de värderingar som uppstår i ett oberoende civilsamhälle och som ofta är förankrad i historia och traditioner även när de förändras. S moderniseringsprojekt har varit att ersätta denna spontana ordning med ovanifrån fastlagda värderingar och utopiska ideal.

Det i stort sett enda som länge stod i vägen för vänstern var den kommersiella ”skräpkultur” som alltid varit mer populär än överhetens påbud. Men också den har delvis försvagats då den också i viss mån är konstlad och upprätthölls med hjälp av medieoligopol, reklam och den envägskommunikation som dominerade före Internet.

Om kultur och sedvänjor är något som per definition är svårt att ta på, svårt att sätta ord på, så är värderingar tvärtom något som kan slås fast i statliga styrdokument. Det här är något som Moderaterna och Kristdemokraterna bör tänka på när de nu börjat tala om behovet av svenska värderingar. Vill det sig illa så riskerar de att ofrivilligt fullborda Mona Sahlins projekt. Ett projekt som snarare innebär fler statliga pekpinnar och tankeförbud än sammanhållning och ökad frihet för individen.

Det är förvisso rimligt att nyanlända ges information om hur det svenska samhället är uppbyggt, inklusive kunskap om lagstiftning, dominerande värderingar och kulturella vanor. En förebild här skulle kunna vara det tyska Goethe-institutet som informerar om tysk kultur och samhällsliv, men är organisatoriskt fristående från den tyska staten. Det är knappast en slump att Goethe-institutet samtidigt är ett språk-institut. Att behärska en kultur är att behärska ett språk. Att förstå en kultur är att kunna kommunicera och göra sig förstådd. Det betyder inte att man måste omfatta alla inslag i en nationell kultur, det gör ingen, men att man kan förstå de kulturella uttrycken i det land man bor i är viktigt.

Staten själv bör dock hålla sig på mattan när det kommer till undervisa befolkningen - ny som gammal - i vilka värderingar som är påbjudna i Sverige. Kärnan för att komma tillrätta med normlöshet och stök, som lätt övergår i kriminalitet, handlar istället om att lagar och regler upprätthålls i vardagen. Personal i skolan, hos socialtjänsten och polisen bör ha en naturlig auktoritet och de befogenheter som upprätthåller respekt för yrkesrollen. Inte minst skolan brister i detta avseende idag. Alla vuxna i samhället måste också kunna hjälpa till när föräldrarna inte klarar att upprätthålla mellanmänskliga normer. Det kräver människor som kan bottna i sig själva och i sin kultur, snarare än i föreskrifter.

Värderingar uppstår nämligen sällan genom att de predikas. De följer av beteende och identifikation med samhällsgemenskapen. Av förebilder och erfarenheter. Av att oönskat beteende får negativa konsekvenser och önskat beteende belönas.

”Show, don’t tell” är ett motto som alla, även politiker och myndigheter bör ta till sig.