Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Tack för allt, kära läsare!

Efter fyra år lämnar jag nu rollen som politisk redaktör och lämnar med varm hand över till Adam Cwejman som chef för ledarsidan.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Jag vill riva åsiktskorridoren”, skrev jag som nytillträdd politisk redaktör på denna sida (6/3-2015). Jag hoppas att jag under dessa fyra år har lyckats, om inte riva ned den, så åtminstone vidga den. Min ambition, som konsekvent har löpt igenom allt jag har skrivit genom åren, har varit att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen – mellan det som formuleras öppet och det som tanken (inte sällan av rädsla) rationaliserat bort. Just där, där det skavt lite att stanna, har jag strävat efter att vara.

Ledarsidans texter, främst av ordinarie medarbetare men också av fasta kolumnister och sporadiskt anlitade krönikörer, har byggt på nyfikenhet liksom en genuin vilja att förstå – i stället för att förfasas – över de vars åsikter vi inte har delat. Vi har skapat och drivit opinion, sällan följt den. Det är jag stolt över.

Jag oroades då, och jag oroas i dag, över en samhällsdebatt där positioner är viktigare än handlingar, där intentionen är viktigare än resultatet, där bristen på konsekvensanalys och idéer maskeras med hjälp av kreativt nyspråk och plakatpolitik. En samhällsdebatt där meningsmotståndare alltför ofta, högst medvetet, misstolkar varandra. Sådant förgiftar och fördummar.

Därför har vi på ledarsidan velat ge er läsare det oväntade, det tankeväckande. Gudarna ska veta att det inte alltid har varit så enkelt, att vara en av de första ledarsidorna som kritiserade sådant som den förda migrations – och integrationspolitiken har givetvis haft sitt pris. Enkelt var det inte alltid heller att förespråka att de borgerliga partierna skulle bryta Decemberöverenskommelsen, också i praktiken, och göra anspråk på makten. Men vem har sagt att den rätta vägen nödvändigtvis måste vara rät? Den kanske viktigaste lärdomen, ur detta perspektiv, är att inte låta motståndaren definiera vem man är eller vad man står för.

Många är ni som genom åren mailat, ringt, skickat vykort och handskrivna brev, blommor och paket. För ett presentkort som samlades ihop av en fan-grupp på Facebook kommer jag köpa min brudbukett senare i vår. Tack för ert stöd och er omtanke, dessa gester har varit ovärderliga när det känts som mest motigt!

Ibland har ni hållit med mig, ibland inte. Och det är precis som det ska vara. Det är inte farligt att ha olika åsikter, att vara oeniga. Tvärtom är det demokratins och det fria, prövande samtalets livsnerv. Som flykting från kommunismens ofrihet har jag alltid sett det som min skyldighet att inte välja den enkla vägen, att inte vara rädd för att mina ifrågasättanden eller synpunkter kan skapa dålig stämning. Jag fick en andra chans, något som många andra bara kunde drömma om.

Tack för den chansen och på återseende!

Ps. Ni blir inte av med mig helt, jag återkommer som kolumnist på ledarsidan en gång i månaden med start inom kort!