Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kustbygderna är uppbyggda kring fisket, vilket givit dem dess unika karaktär. Bild: Lars Pehrson/TT

Ta inte död på den levande kustbygden

En hållbar fiske- och jordbrukspolitik måste värna yrkesutövarna och hålla de små samhällena vid liv. En orörd natur som ingen kan leva av är inte ett självändamål, tvärtom.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Det är lika bra att lägga ned”, svarar en uppgiven yrkesfiskare från Kungshamn när SVT (18/7) frågor honom om konsekvenserna av S-MP-regeringens senaste förslag på fiskeområdet. Regeringen vill nämligen montera in kameror på fiskebåtarna för att övervaka att fiskare inte kastar tillbaka död fisk, eller fisk som de bedömer inte går att sälja, i vattnet.

Visst finns det en poäng att fisket bedrivs med så stor precision som möjligt. Men det görs redan och i grunden måste fiskeripolitiken bygga på tillit till yrkeskåren, om inte målet är att helt utrota fisket från de svenska kusterna. Att kameraövervaka människor i deras yrkesliv för att man inte har förtroende för dem är att passera en gräns. Förslaget är ett fundamentalt misslyckande för politiken. Hur uppnår man en hållbar fiskeripolitik om man betraktar fiskarna som brottslingar?

De tilltänkta kamerorna har sin upprinnelse i Januariöverenskommelsens punkt 39. Det gör även ett annat stort hot mot västkustfisket – det aviserade förbudet mot bottentrålning i vissa kustnära områden som JÖK-partierna kommit överens om. Enligt Yrkesfiskarnas ordförande, Peter Olsson Ronelöv, skulle det kunna slå ut halva fiskeflottan då det viktiga skaldjursfisket är i farozonen (Strömstads tidning 6/3).

Givetvis måste fisket bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt. Men bedömningarna går isär kring vad detta innebär. Framförallt måste syftet med fiskeripolitiken vara att bevara det svenska yrkesfisket. Att införa regleringar som i praktiken slår sönder verksamheten är minst sagt bakvänt.

Miljöhänsyn får inte bli ett carte blanche för att bedriva vilken skadlig politik som helst. Problemet är att inte minst Miljöpartiet, som huserar i regeringskansliet, håller sig med en naturromantisk syn där en ”orörd natur” blir till ett egenvärde. Det märks inte bara i fiskepolitiken utan kanske ännu mer i den mer eller mindre irrationella rovdjurspolitiken som slår hårt mot småbönder och andra djurhållare på landsbygden.

Förutsättningarna för en levande kust- och landsbygd slås sakteliga ut av detta synsätt. Det rör sig om en hel livsvärld med långa historiska anor som hotas. Det räcker med att åka till Norge för att inse att politiken kan ge helt andra förutsättningar och inte behöver präglas av misstänksamhet och fientlighet mellan de styrande och människor på småorter.

Den svenska politiken har dock allt mer kommit att präglas av en distans till naturen, en syn på naturen som något heligt, och inte något som man praktiskt interagerar med i sitt vardagliga liv. Denna romantisering smyger sig lätt in i miljöpolitiken, men har egentligen inget med rationell miljöpolitik att göra.

Utan ett levande jordbruk riskerar svensk landsbygd att sakta förvandlas till ett öde Skansen, om den inte bara förfaller, såväl fysiskt som socialt, och skogar igen till isolering. Utan ett levande yrkesfiske kommer på samma sätt Västkusten att förlora det som gör många orter till levande samhällen med sin speciella prägel.

Regeringens politik hotar på många områden i samhället det partikulära, hembygdskänslan och det aktiva, ansvarstagande livet. Detta dränerande av det genuint mänskliga beror idag inte som tidigare främst på socialdemokratisk rationaliseringshets och materialism utan har paradoxalt nog blivit en följd den miljöpartistiska romantiseringen av naturen. Motivet har med andra ord skiftat men fientligheten mot de som lever närmast jord, hav, djur och växter är densamma.