Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Olof Hallonsten, forskare i sociologi och gästskribent
Olof Hallonsten, forskare i sociologi och gästskribent

Olof Hallonsten: Tålamod krävs för att bedöma forskningens nytta

Innovationer tar tid. Dagens forskning kan visa sig nyttig först om flera decennier, skriver forskaren och gästskribenten Olof Hallonsten.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Är vetenskaplig forskning nyttig? Många hävdar att den inte är det, åtminstone inte tillräckligt för att motivera de stora investeringarna. Men argumentet grundas oftast på kortsiktiga och förenklade utvärderingar och en synbart begränsad förståelse för hur forskning och innovation fungerar.

Innovation tar tid, och involverar många aktörer, långa ledtider, och en hel del oförutsägbarheter. Ta till exempel litium-jon-batterierna, som belönades med förrförra årets Nobelpris i kemi. De är absolut nödvändiga komponenter i dagens effektiva elbilar (och elcyklar), bärbara datorer, läsplattor, och smartphones, och mycket annat.

Deras påverkan på samhället är enorm, och huvudsakligen positiv, men de avgörande forskningsmässiga framstegen som ledde fram till dem gjordes på 1970-talet.

Tittar man närmare på exempelvis smartphones ser man att detsamma gäller de flesta av de andra tekniska komponenterna i denna formidabla produkt som revolutionerat inte bara telefonmarknaden utan också flera andra konsumentmarknader och servicebranscher.

En smartphone är i själva verket en rad snillrikt hopsatta tekniska komponenter som i de flesta fall utvecklades med början för mer än ett halvsekel sedan, och som sedan gradvis mognat och därmed blivit användbara i en direkt och kommersiell mening.

Transistorn är det kanske tyngsta exemplet. Den uppfanns på Bell Labs i New Jersey på 1940-talet. Men även flashminnet, pekskärmen, wifi-tekniken, och gps-tekniken har sina ursprung i forskning vid universitet och statliga laboratorier för flera decennier sedan. Forskning som alltså var väldigt nyttig i ett längre perspektiv.

De gängse sätten att utvärdera forskning klarar inte av att räkna in denna långsiktiga och verkliga nytta, eftersom de är byggda på förenklingar och missförstånd.

Sedan 1990-talet har det i Sverige varit populärt att tala om den ”svenska paradoxen”, nämligen en påstådd diskrepans mellan Sveriges jämförelsevis stora investeringar i forskning, och resultaten vi får ut av detta, i form av innovation. Paradoxen hade stor påverkan på omstruktureringen av forskningspolitik och forskningsfinansiering, som bland annat ledde till inrättandet av innovationsmyndigheten Vinnova.

Paradoxen är tilltalande i sin enkelhet, men av samma anledning bedräglig. Sverige spenderar förvisso mer pengar på forskning än de flesta andra länder, mätt som andel av BNP. Detta mätetal möjliggör jämförelser med andra länder, men på ett mycket ytligt sätt.

Exempelvis missar man att ta i beaktande att forskning är mycket dyrt i Sverige, eftersom forskare och ingenjörer har bra löner, stora förmåner, och betalar mycket i skatt.

I huvudsak är detta bra och rimligt, men det innebär också att man i Sverige behöver spendera mer för att anställa samma mängd forskare, och ge dem utrustning och goda förutsättningar i samma omfattning, som exempelvis USA eller Storbritannien, där lönerna visserligen också är höga men där doktorander saknar anställning och en rad skatter är betydligt lägre.

Ett annat problem med ”paradoxen” är att den mäter innovation genom att räkna patent och nystartade företag, och gör det med alltför korta tidshorisonter.

Ett sådant letande efter snabba och specifika resultat gör att forskningen som kostar pengar nu, och gjorde det förra året, framstår som olönsam.

Det är den troligen inte, men den gör oftast mycket små bidrag till helheten, och de verkliga resultaten av den kommer inte att synas förrän på många års, eller decenniers, sikt.

Utan detta tidsperspektiv, och utan kunskap om den komplexa dynamiken i innovationsprocesser, är det enkelt att förhastat döma ut all möjlig forskning som onyttig eller ineffektiv.