Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Symbolpolitik motiverar svenskt bistånd

Utredningar visar stora brister i svenskt bistånd. Politisk prestige, inte nytta, verkar styra utgifterna.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I år lägger Sverige ungefär 52 miljarder kronor på internationellt bistånd. Hur goda är resultaten? Oklart. Slutsats? Nästa år lägger vi 57 miljarder. Till 2024 ska vi nog ha kommit upp i mer än 60 miljarder.

Det mekaniska enprocentsmålet – biståndet ska motsvara en procent av vår bruttonationalinkomst – har gällt sedan 1960-talet och ser till att kostnaderna skjuter i höjden oavsett vad biståndet åstadkommer. Den moraliska stormakten har alltid spenderbyxorna på.

Samtidigt duggar problemrapporterna tätt. Bara häromdagen konstaterade Riksrevisionen att det finns stora brister i den del av biståndet som skickas iväg till organisationer som FN och Världsbanken. I år handlar det om 16 miljarder kronor, som går rakt in i deras budgetar som så kallat kärnstöd. Det är mer än dubbelt så mycket som det pressade svenska domstolsväsendet får.

Riksrevisionen konstaterar att det är oklart på vilka grunder som regeringen valt organisationerna som får pengar, att det är otydligt vilka mål man vill uppnå och att det är illa beställt med uppföljningen. På lagom torr myndighetssvenska påminner man: ”Riksrevisionen riktade liknande kritik mot UD:s kärnstödshantering 2014.”

I min översättning: ”Miljarderna rinner i väg. Sju år har gått. Skärp er!”

Rapporten är ännu ett kapitel i en lång följetong av kritiska granskningar, som inte har lett till mer genomgripande förändring. Så sent som i slutet av augusti kom en rapport från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) om det omfattande biståndet – 14 miljarder sedan 2000-talets början - till Afghanistan.

Enligt utredaren har glappet varit stort mellan högtravande ambitioner och praktisk verklighet och i vissa avseenden kan insatserna ha gjort ont värre. Korruptionen har frodats.

Det vore orimligt att hävda att bistånd alltid är meningslöst eller skadligt. Humanitärt stöd räddar människoliv, enskilda projekt blir framgångsrika. Men hur många exempel finns det på att svenskt bistånd har fört in ett land på ny kurs och varit av stor betydelse för att lyfta det från fattigdom till åtminstone relativt välstånd? Vilka gynnsamma och beständiga effekter har alla miljarderna haft?

En stor bov i dramat är just enprocentsmålet. För några år sedan granskades det av Lars Anell, erfaren diplomat och tidigare Volvodirektör, i en kritisk analys för EBA. Det leder till konstiga prioriteringar när en central del av biståndspolitiken blir att hitta på sätt att göra av med de allt större summorna, påpekar Anell. ”Flera indikationer pekar mot att Sida ibland fått mer pengar än man kunnat förvalta med tillräcklig omsorg.”

Ett skäl till att så mycket svenska biståndspengar går till internationella organisationer är att det är mycket lättare att girera pengar till dem än att bedriva konkret verksamhet på ort och ställe. Som strategi känns det minst sagt svajigt.

Enprocentsmålet är en fix idé i endast två länder: Norge och Sverige. Handlar det i hög grad om att bygga prestige, vårda de moraliska stormaktsambitionerna och låta politiker och tjänstemän framträda som storfräsare på internationella konferenser? Tyvärr är det svårt att värja sig mot tanken.