I helgen tog Sydafrika hem VM-guldet i Rugby. Sydafrikanerna kan behöva något positivt att glädja sig åt. För i övrigt ser det mörkt ut för Afrikas viktigaste land. I februari utropade president Cyril Ramaphosa nationellt krisläge på grund av den sönderfallande infrastrukturen. Det har inte blivit märkbart bättre sedan dess.
Värst är elkrisen. Den sydafrikanska industrin och befolkningen lever numer med dagliga flera timmar långa elavbrott, vilket kraftigt sänkt landets BNP, ökat arbetslösheten och spätt på den redan höga inflationen. Det innebär även att vattnet stängs av med ojämna mellanrum. De som kan skaffar sig egna solpaneler och borrar brunnar i trädgården.
Hur blev det så? Svaret är politisk vanskötsel som går djupt i samhällsstrukturerna. Vägar, järnvägar, eldistribution och andra nödvändiga komponenter i ett fungerande samhälle har helt enkelt tillåtits förfalla under regeringspartiet ANC:s långvariga tid vid makten efter Apartheidsystemets avskaffande. Nödvändiga investeringar har uteblivit.
Roten till det onda stavas korruption. Det formellt socialdemokratiska ANC har använt statsägda företag i egna syften. Jobb, pengar och positioner har gått till partianhängare, släktingar och stammedlemmar, inklusive jobben i energisektorn. Investeringar har styrts till de egna väljargrupperna utan tanke på konsekvenserna för landet som helhet.
Sydafrika har i dag en arbetslöshetsnivå på 32,9 procent. Landet är också notoriskt känt för sin extrema kriminalitet, inklusive våldsbrott, även i jämförelse med andra afrikanska länder. Till detta kommer en våg av rasism och främlingsfientlighet på senare år, främst riktad mot andra afrikaner. De ekonomiska och sociala problemen förstärker varandra.
Man kan med fog säga att arvet efter Nelson Mandela fullständigt har dragits i smutsen.
Problemen förvärrades kraftigt under Jacob Zumas tid som president, 2009 – 2018, då korruption och etnisk chauvinism tilläts grassera. Zuma skyllde problemen på den vita minoriteten och gynnade vissa inhemska etniska grupper på andras bekostnad. Han utnyttjade ANC:s dominanta ställning till att trycka ned oppositionen. Men förfallet har tillåtits fortgå, eller snarare blivit självgående, efter honom.
Sydafrika är ett land med stora naturtillgångar och gott klimat. Det har i grunden goda förutsättningar. Men landets utveckling de senaste decennierna visar hur svårt det är att bygga välfungerande samhällsinstitutioner och att göra sig fri från historien. Det moraliskt förkastliga apartheidsystemet ersattes inte av liberal demokrati byggd på individualism och lagstyre, som många i väst hyste fromma förhoppningar om.
Mandelas progressiva hållning var mer unik, svår och berömvärd än man i förstone kanske förstår. Han gick emot den naturliga instinkten att hämnas oförrätter, gynna sina tidigare anhängare och berika sig själv. Men en man kan inte förändra ett helt samhälle på egen hand. Stamlojaliteter, korruption och hänsynslös opportunism fick snabbt överhanden när den gamle frihetskämpen var borta. ANC:s dominerande ställning ledde snabbt till politisk maktfullkomlighet.
Vägen till en modern, liberal demokrati är så mycket svårare att beträda än att kasta av sig ett gammalt förtryck. Det har många länder runtom i världen fått erfara, vare sig det har handlat om att frigöra sig från kolonialism eller kommunism. Frigörelsen, hur omvälvande den än varit, är den i sammanhanget "lätta" biten. Att bygga ett fungerande samhälle, utan korruption, är mycket svårare. Faktum är att bara en minoritet av världens länder lyckats med det. Särskilt svårt är det efter revolutionära förändringar. Mången tidigare slav har tagit efter sin herre när han väl fått makten.
Den här insikten har under lång tid varit märkligt frånvarande även bland västvärldens intellektuella och politiker. Man har inte sett vattnet man simmat i. Från 1960- och 1970-talens romantiska stöd till olika socialistiska befrielserörelser till det tidiga 2000-talets neokonservativa fantasier om att demokratisera Mellanöstern med bomber, dominerade en föreställning att framsteget, individualismen och demokratin närmast var förutbestämda att segra. Insikten att det krävs ett enormt arbete och tankekraft för att bryta historiska arv och djupa kulturella och strukturella mönster har börjat komma tillbaka först på senare tid. Med den insikten följer också att vi bör vara mer rädda om de välfungerande samhällen vi har.
