När coronakommissionens ordförande Mats Melin förra fredagen höll pressträff och presenterade kommissionens andra delrapport var kritiken mot den svenska pandemihanteringen knivskarp. "Senfärdighet" var, precis som i den första rapporten, ett nyckelord. Kritiken var inte bara skarp utan också allomfattande.
Pandemiberedskapen beskrevs som "undermålig", smittskyddslagstiftningen som "otillräcklig", smittskyddsåtgärderna som präglade av "senfärdighet", testningskapaciteten som "undermålig" och problemen med att skala upp testningen som "ett haveri".
Arbetsmiljöverkets agerande kallades "ett svek" mot personalen inom vård och omsorg - "alla de arbetstagare som i en akut bristsituation var tvungna att utföra vård och omsorg utan adekvat skyddsutrustning och annat stöd för att skydda sig på alternativa sätt". Dessutom gav regeringen uppdraget att upphandla skyddsutrustning till Socialstyrelsen som varken har erfarenhet eller kompetens för upphandling.
Organisationen av smittskyddet kritiserades också. En stor del av ansvaret för pandemihanteringen var delegerat till intresseorganisationer som Sveriges Kommuner och Regioner. "Sveriges smittskydd var och är decentraliserat och fragmenterat på ett sätt som gör det oklart vem som bär ansvaret för helheten när en allvarlig infektionssjukdom drabbar landet", skrev kommissionen.
Sverige följde inte ens den egna smittskyddslagen, som säger att samhällsfarliga sjukdomar skall anmälas och smittspåras, vilket förutsätter provtagning. Troligen, menar kommissionen, underskattades smittspridningen gravt i början av pandemin.
Rapporten pekar på en principiell skillnad i pandemibekämpningen jämfört med till exempel våra nordiska grannländer. I Sverige betonades "frivillighet och personligt ansvar" medan de andra länderna gick fram med tvingande bestämmelser.
Dessutom skrev kommissionen: "De nordiska grannländerna har haft betydligt färre sjukdomsfall och mycket lägre dödlighet än Sverige, trots att de är relativt jämförbara med vårt land när det gäller samhällsstruktur."
Den första delrapporten var minst lika hård i sitt omdöme om hur äldreomsorgen lyckades skydda "de äldre och svaga". Tidigare och nuvarande regeringar kritiserades för de strukturella bristerna i äldreomsorgen, för otillräcklig bemanning, dålig tillgång till skyddsutrustning och senfärdighet i införande av besöksförbud.
Kritiken i de två delrapporterna är förödande. Nästan bara hälso- och sjukvården finner nåd. Personalen där får välförtjänt beröm för att man lyckades ställa om så snabbt som man gjorde.
Hindsight is an exact science - efterklokhet är en exakt vetenskap, lär USA:s tredje president Thomas Jefferson ha sagt. En kommission är ett slags organiserad efterklokhet och givetvis kan dess slutsatser diskuteras men i huvudsak torde en kommission vara långt mer träffsäker än de som fattade beslut i stunden. Coronakomissionens slutsatser hittills förefaller både träffsäkra, konkreta och tydliga - i många fall odiskutabla.
Den organiserade efterklokhetens syfte är inte att peka ut, håna eller ge underlag för "vad var det jag sa". Den syftar till att undvika upprepning av misstag - "detta får aldrig hända igen", som kommissionens ordförande Mats Melin sa.
Ett annat syfte är att kunna utkräva ansvar. Vem eller vilka var ansvariga eller tog inte ansvar där ansvar skulle tas? Syftet med det är i sin tur att skapa strukturer som gör effektivt ansvarstagande möjligt - men faktiskt också att kunna konstatera vem eller vilka som är olämpliga för viktiga ansvarspositioner.
Vid ansvarsutkrävande handlar det emellertid inte bara om huruvida någon haft fel, fattat felaktiga beslut eller agerat för sent utan snarare om personen borde ha kunnat fatta rätt beslut med den kunskap som fanns tillgänglig. Konstruktiv kritik, underlag, stor kunskap och annorlunda agerande fanns det dock gott om under pandemikrisens olika faser.
Det yttersta ansvaret i ett land vilar alltid på dess regering och statsminister. Yttersta utkrävare av ansvar i en demokrati är väljarna, inte en coronakommission. Men dess slutsatser kan vara till hjälp när var och en av oss på valdagen skall bedöma hur den sittande regeringen har skött sig och om pandemihanteringen skall väga tungt i den bedömningen.
Stefan Löfven kommer inte att vara statsminister när coronakommissionen lämnar sin slutrapport, i vilken ansvarsfrågan kommer att vara central. Redan nu kan man emellertid konstatera att regeringen tycks mena att den antingen inte var ansvarig för det som gick fel eller inte anser att den gjort något fel.
Socialminister Lena Hallengren sa således att "jag håller inte med om kritiken" och "jag är lika förbannad som alla andra över att det dröjt"( om testningen). Stefan Löfven hävdade att regeringen hela tiden agerat skyndsamt och att ordet haveri "är att ta i".
Regeringen har haft makten i sju år och Socialdemokraterna i många decennier innan dess, men inget anser den sig ha misslyckats med. Är det något som inte står rätt till så nog är det omständigheternas, vinsternas, marknadsekonomins eller den tidigare alliansregeringens fel.
Om man inte erkänner fel så kan man inte heller ändra och förbättra. Och det är mycket som behöver bli bättre, inte bara krishantering och beredskap. Därför är det dags att lämna över det ansvar man inte vill ta till andra!
