Storbritannien har minskat sina utsläpp av växthusgaser med 43 procent sedan 1990. Förra året uppnåddes en milstolpe när energiförsörjningen hade varit helt oberoende av kolkraft i något mer än en vecka. Något som inte har hänt på över ett sekel. På många sätt är Sverige och Storbritannien lika när det kommer till de klimatpolitiska målen.
Landet har visserligen mindre ambitiösa målsättningar än Sverige - nollutsläpp netto av koldioxid ska uppnås 2050 medan Sverige hoppas nå dit 2045. Men britterna har också ett sämre utgångsläge. En större andel av Storbritanniens energiförsörjning kommer idag från fossila bränslen än i Sverige.
I Sverige var förra året kärnkraft och vattenkraft de ojämförbart största energislagen. Vindkraften är visserligen det tredje största, men att vara trea i den svenska energirankingen betyder inte mycket. Kärnkraften är fortfarande tre gånger så stor som vindkraften.
Trots att båda länderna är på god väg att öka andelen helt förnyelsebara energikällor finns det på
på horisonten ett allvarligt problem: Efterfrågan på elektricitet kommer kontinuerligt att öka. Många är med rätta glada att elbilar äntligen har blivit på modet och dessutom praktiskt användbara. Men för varje elbil som hamnar på marknaden så ökar behovet av stabil energiförsörjning.
Problemet med vind- och solkraft - trots att dessa energikällor blir allt vanligare och framförallt billigare i installation och drift - är deras variation i effekt. De enorma brittiska vindkraftsparkerna i Nordsjön kan vissa dagar leverera så mycket som en fjärdedel av landets totala energiförbrukning medan de andra dagar levererar betydligt mindre.
Storbritannien kan inte heller på samma sätt som Sverige använda vattenkraften som regulator. Oavsett hur man ser på det är det en fantastisk utveckling. För tio år sedan utgjorde vinkraften omkring två procent av den brittiska energiproduktionen.
Men trots den stora ökningen av totalandelen el så möter den inte efterfrågan. Och svårare kommer det att bli. Om logistiksektorn i större utsträckning ska använda sig av eldrivna fordon så lär behovet av koldioxidneutrala energikällor skjuta i höjden.
Toryregeringen som satt upp det högt ställda utsläppsmålet till 2050 inser, till skillnad från Löfvenregeringen, att kärnkraft alltjämt kommer spela en viktig roll på energimarknaden. Och även om britterna dras med reaktorer av gammalt snitt som snart inte kan uppgraderas längre så bygger de faktiskt nytt. Hinkley Point C i Somerset kommer när det är färdigställt leverera el till omkring sex miljoner hushåll.
I Sverige finns några sådana planer överhuvudtaget inte. Här gäller bara nedläggningar. Samtidigt är det faktiskt kärnkraften i vårt land som - tillsammans med vattenkraften - gör att vi faktiskt med gott samvete kan ladda våra elbilar. Dilemmat kvarstår således: Ska länder som Sverige och Storbritannien nå de högst ställda utsläppsmålen - vilket är nödvändigt - då måste vägen dit vara öppen. Trots energieffektiviseringar så kommer behovet av ren el bara att öka och vindkraften hinner inte möta den efterfrågan.
I den bästa av världar vore det givetvis bra att slippa kärnkraften. Det är en dyr energikälla och trots upparbetning av uttjänt uran kvarstår problemet med långtidsförvaringen. Men det är faktiskt, givet alternativen, det mest realistiska medel vi har för att nå klimatmålen. Förkastar man den här lösningen, vilket den svenska regeringen har gjort, är man svaret skyldig: Vilket ännu oprövat energislag föreslår man ska ta kärnkraftens roll?
