För femtio år sedan var 16,6 procent av Sveriges befolkning medlem i ett riksdagsparti. Chansen var stor att känna åtminstone någon av dessa. Så är det knappast idag. Förra året var nämligen motsvarande siffra 2,3 procent.
Av dessa 2,3 procent är det sannolikt bara en minoritet som aktivt deltar i partiers interna liv, genom att sitta i styrelser, studiegrupper och bedriva interndemokrati. Många är passiva medlemmar som bara betalar medlemsavgift och får hem partitidningen.
Att de svenska partierna lider av medlemsbrist är ingen nyhet. Förutom Sverigedemokraterna, som trots växande medlemsantal ändå har problem att vaska fram kandidater i lokalpolitiken, har samtliga riksdagspartier färre medlemmar idag än för tio år sedan. Samtidigt är antalet politiska poster som partierna ska fylla oförändrat.
Detta ställer svensk demokrati inför en rad problem. Det uppenbara är att färre personer ska göra mer. Partierna har ett begränsat urval när de ska utse representanter till viktiga politiska befattningar. En lite mindre uppenbar konsekvens av att den politiska klassen blir mindre och mindre är att partierna även får färre anledningar att vända sig ut mot väljarna.
I Sverige är det partierna själva som väljer vem som står var på valsedeln. Det kan därför i större utsträckning löna sig att bearbeta den krympande kretsen av partimedlemmar istället för att närma sig medborgarna och söka deras stöd.
För ett halvsekel sedan var en så pass stor andel av befolkningen medlemmar av partier att de utgjorde en sorts folklig representation inom partierna. 2,3 procent av befolkningen utgör inte något tvärsnitt av det svenska folket. Det är snarare så att ju färre de partiaktiva är desto mer skiljer de ut sig från allmänheten.
Konsekvensen av detta blir en sorts politiker som är tillräckligt slipade för att överleva internpolitiska strider men oberedda på vad befolkningen egentligen efterfrågar. Att vara duktig på att knåda en valberedning eller en minimal samling delegater till ett årsmöte är något annat än att vinna väljarnas förtroende.
Den politiska världen har fjärmat sig från väljarnas vardag. Sannolikt är det en förklaring till varför det uppstår sådan dissonans mellan politiker och väljare. I många frågor förstår helt enkelt inte de förra vad de senare är ute efter.
De förtroendevalda har blivit mer brydda om vad kollegorna tycker eller vad som är salongsfähigt hos den tjattrande klassen. Väljarna framstår i kontrast mot kollegorna som ologiska och politiskt inkorrekta.
Att vara, eller låta alltför folklig, leder dessutom till anklagelser om populism eller värre. Detta avstånd är på sätt och vis dessutom självförstärkande: Ju mindre de två grupperna liknar varandra, ju svårare blir kommunikationen sinsemellan.
Det demokratiska underskott som detta innebär förklarar delvis varför så många av de politiska företrädarna är sådana anonyma förvaltare. Ta exempelvis kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, tillika stadens mest inflytelserika politiker, moderaten Axel Josefson. Sju av tio göteborgare har inte den blekaste aning om vem karln är. Detta enligt siffror från SOM-institutet i Göteborg som togs fram 2020.
Ett av den representativa demokratins främsta signum är att man väljer sina företrädare. Minst lika viktig är möjligheten att välja bort dem. Men partiernas interna beslutsprocesser utgör på sätt och viss ett hinder för att detta ska fungera effektivt eftersom en så stor del av den demokratiska processen är partiintern.
Vad göra åt problemet? Det går inte att tvinga folk att bli partiaktiva. Fler direktomröstningar skulle kunna fungera som en förstärkning av demokratin men skär sig kraftigt med det system som vår demokrati faktiskt kretsar kring, den representativa demokratin.
En ännu lägre spärr för personkryss i kommun- och riksdagsvalen hade möjligen tvingat partierna att rekrytera bredare in till partierna. Oavsett lösning måste något ske. En allt mindre partielit utgör inte ett tillräckligt starkt demokratiskt underlag för Sverige.
