Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Alice Teodorescu Måwe: Sveriges coronastrategi behöver synas i sömmarna

Är det en slump att den som ställde de mest kritiska frågorna på vårens presskonferenser var en tysk och inte en svensk journalist?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När 143 svenska journalister under juni till september fick svara på frågor om vilka verksamheter och individer i Sverige som tillhandahållit en god medieinsats under coronakrisen ansåg 42 procent att Folkhälsomyndigheten varit bäst. På andra plats hamnade Socialstyrelsen (6,4 procent), följt av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (3,3 procent).

Statsepidemiolog Anders Tegnell var enligt 42 procent av de tillfrågade journalisterna den individ som gjort en bra medieinsats, på andra plats, med 7,6 procent, hamnade statsminister Stefan Löfven (S) och på tredje plats återfanns Socialstyrelsens ställföreträdande krisberedskapschef Taha Alexandersson (PR Barometer Business).

I intervjusvaren ger några av journalisterna uttryck för sin beundran: ”Jag är med i gruppen som stöttar Anders Tegnell, jag tycker att han har gjort det bra. De alla har varit tydliga, utan att säga att de är helt igenom tvärsäkra.”, ”Han berättar som det är, han packar inte in saker. Han kommunicerar aktivt.”, ”Tegnell är extremt tillgänglig och duktig på att svara på frågor på ett tydligt sätt. Han har framstått som väldigt stabil och lugn, och har hög trovärdighet.”

Hur påverkas den journalistiska granskningen av den, internationellt sett, avvikande svenska strategin och de personer som utarbetat den, om de som har i uppdrag förhålla sig granskande i stället ägnar sig åt förbehållslös dyrkan? Är det en slump att den journalist som ställde de mest kritiska frågorna på vårens presskonferenser var tysk? Eller att det var i tysk TV som utrikesminister Ann Linde (S) såg sig nödgad att svara arrogant och defensivt på självklara (kritiska) frågor kring den svenska strategin?

Efter migrationskrisen för fem år sedan uppstod en diskussion om hur medierna hanterat de målkonflikter som associerades med den svenska linjen. Flera vittnesmål, inte minst från journalister med insyn inom Public service, gjorde gällande att åsiktskorridoren varit smal och att relevanta perspektiv uteblivit i den kollektiva ivern att hålla linjen mot SD. Det är inte osannolikt att en motsvarande framtida diskussion om coronagranskningen kommer visa på liknande, inte alltför smickrande, tendenser.

När Sverige nu befinner sig i ett utomordentligt allvarligt smittoläge – igen – behöver journalisterna kliva upp på scenen och ge medborgarna de svar som är en förutsättning för det demokratiska ansvarsutkrävandet: Vilka är regeringens viktigaste lärdomar från i våras, vad borde regeringen ha gjort annorlunda? Hur definierar statsminister Stefan Löfven (S) ”framgång” när han i sitt tal till nationen gör gällande att Sverige lyckades i våras, givet att de svenska dödstalen är högre än hela Nordens sammantaget?

Har regeringen fortsatt förtroende för Folkhälsomyndigheten trots att de haft fel i snart sagt vartenda avseende? Hur ser den svenska strategin ut i väntan på ett vaccin framgent? Är målet att skydda sjukvården från kollaps eller är det att hålla smittan och därmed dödstalen nere? Har äldreomsorgen bättre förutsättningar att lyckas nu än för ett halvår sedan och om så inte är fallet, hur påverkas strategin i sin helhet?