Sverigedemokraternas största tillgång har länge varit att inte vara ett parti som alla andra. Det kan tyckas paradoxalt. Partiets främsta motståndare har ju i åratal varnat för att ”normalisera SD”. Men de har sällan varit verkligt intresserade av att hejda partiets tillväxt. Kritiken ska, med en snäll tolkning, snarare ses som ett motstånd mot att normalisera SD:s åsikter. En hel del kritik har varit legitim. Men den har ofta drunknat i överdrifter och positionerande.
Men där har även funnits ett annat motiv, framförallt hos socialdemokratiska strateger och ledarskribenter. SD:s isolering har legat i S intresse. Pariastämpeln på SD är anledningen till att S regerar idag, trots att en majoritet av riksdagsledamöterna gick till val på att avsätta Löfven.
Vi kan förvänta oss att Socialdemokraterna även inför nästa valrörelse försöker utmåla SD som oberörbara. De behöver knappast övertala Annie Lööf, som framgångsrikt positionerat sig som SD:s antites. Men S har desto större problem att hålla Liberalerna kvar i fållan. Det är ingen hemlighet att L är splittrat i frågan om höger- eller vänstersamarbete.
Det är dock tveksamt om fixeringen vid SD håller för att köras i repris en gång till. Stora delar av väljarkåren har tröttnat. De regelbundna avslöjandena om att någon, mer eller mindre, perifer SD-företrädare uttalat sig olämpligt väcker mest gäspningar.
Av större betydelse är emellertid att både Moderaterna och Kristdemokraterna närmat sig SD i både invandrings- och kriminalpolitiken – till den milda grad att de flesta väljare torde ha svårt att skilja partierna åt sakpolitiskt. Om SD för ett antal år sedan lagt förslag om att socialtjänsten ska kunna omhänderta barn i kriminella klaner (M-förslag) eller att Sverige ska ha fängelser i de kriminellas hemländer (KD-förslag) hade det betecknats som både oseriöst och främlingsfientligt.
Sakpolitiskt blir det alltså allt svårare att skilja ut SD från det högerblock som partiet, med viss framgång, strävat efter. KD och M har nämligen insett att triangulering, snarare än utfrysning, är det effektivaste sättet att stoppa SD:s tillväxt.
Det som idag främst skiljer SD från de andra två utåt sett är företrädarna. De är fortfarande ofta opolerade. De tillhör fortfarande inte etablissemanget. Det har länge varit partiets styrka. Men det är samtidigt partiets främsta problem. Mycket av de klumpiga, ibland förkastliga, uttalandena, kan förklaras med en slags jargong eller ”grabbkultur” som inte återfinns i de professionella klasserna. Det är alltså inte genomtänkta extremister i partiets led som är huvudproblemet, även om det finns sådana exempel också.
Det här var ett mindre problem så länge SD var etablissemangets mobboffer. Men ju mindre SD sticker ut från de övriga högerpartierna i sak desto större krav ställs på SD:s företrädare att kunna leverera genomtänkta förslag och uppträda professionellt. SD:s väljare efterfrågar inte ett mer radikalt eller extremt SD, då skulle AfS ha ett starkare stöd. Men SD-väljarna lär komma att efterfråga mer substans från sitt parti.
Partiideologen Mattias Karlssons initiativ att starta tankesmedjan Oikos får ses ett försök till svar på detta. Än har dock smedjan knappast satt något avtryck. Möjligen tyder också SD:s budgetutspel, att ge varje svensk medborgare 10 000 kronor i så kallade helikopterpengar, på att man försöker hitta en mer självständig roll gentemot M på det ekonomiska området. Förslaget kan definitivt diskuteras i sak, men är i grunden keynesiansk stimulanspolitik.
Klart är emellertid att SD inte längre kan leva på att vara offer för kampanjer i kvällspressen eller från politiska motståndare. Partiets tonårstid är helt enkelt över.
