Nyligen kom antagningsbeskeden till de många svenskar som sökt högre studier i höst. Grattis till de 305 000 som fick positiva besked! Det är dock på tok för många. Antalet antagna till höstens utbildningar är det högsta någonsin , bortsett från under coronapandemin. Det beror snarare på att lärosätena ger fler utbildningar än att fler ansöker.
Jämfört med höstterminen förra året erbjuds omkring 200 fler kurser och 100 fler program. I högskoledebatten verkar tyvärr ambitionen att ingen ska hindras av ekonomiska eller sociala skäl att göra en klassresa, blandas samman med en föreställning om att varje person som vill gå på universitet ska få göra det. Men det finns ingen allmän rätt att få en högskoleplats bara för att man vill ha den. Bara i år var det 70 000 sökande som inte kom in. De borde nog varit ännu fler.
Ett problem är att många utbildningar inte lönar sig. Inom samhällsvetenskap och humaniora är det ett stående skämt bland studenterna att man i praktiken utbildar sig till arbetslöshet. Det finns bara ett visst antal jobb för litteraturvetare, historiker eller ens nationalekonomer – åtminstone inom ens valda fält. I stället blir examensbevisen meriterande för att få andra arbeten där de egentligen inte behövs.
Sådan examensinflation är ett växande problem i hela västvärlden. I USA innan pandemin var 41 procent av de nyexaminerade anställda i jobb som inte kräver högskoleutbildning. Det innebär dels att studenterna slösar bort tid och studielån, dels att arbetare utan universitetsexamen inte får jobben trots att de egentligen är mer kvalificerade. I Storbritannien har ungdomar därför börjat söka sig till yrkesutbildningar och lärlingsprogram i stället för akademiska lärosäten . Ett bidragande skäl är att de själva måste stå för terminsavgifterna vid universiteten.
I Sverige är dock utbildningen kostnadsfri. Därför behövs någon annan signal om att chansen att försörja sig i ett visst fält är låg, så att de sökande kan göra ett mer informerat val. Det enklaste sättet vore om platserna var färre så att sannolikheten att komma in på utbildningen speglade utsikterna på arbetsmarknaden.
Självklart har högre studier också ett bildningsvärde. Universiteten ska bidra till att vidga mänsklighetens samlade kunskap. Men utifrån det målet borde antalet studenter vara ännu färre. Hela poängen med den akademiska modellen är att studenten har direkt, nära kontakt med de undervisande forskarna. Vid Oxford och Cambridge, som konsekvent rankas som Europas bästa universitet , får exempelvis varje student redan på grundnivå en personlig handledare. Det är heller inte en slump att utbildningar på avancerad och forskarnivå bara tar in en bråkdel av studenterna på grundnivå.
I Sverige brukar omkring 30 000 masterstudenter och bara 3 000 doktorander antas på höstterminen. På denna nivå praktiseras fortfarande det akademiska idealet. Antalet studenter i Sverige är för många både för arbetsmarknadens behov och för att främja bildning. Regeringen bör därför dra in på studieplatserna.
