Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Karin Pihl, ledarskribent Bild: Anders Ylander

Karin Pihl: Sverige tar guld i hyckleri

Kritik mot andra länder slår fel när vi själva gör samma sak. Att inte kasta sten i glashus är ett slitet uttryck men en rimlig princip.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

SR-kanalen P3 ska göras om. Musiken får en mer framträdande roll och minst 40 procent av det som spelas ska vara svenskt. Det är bra. Inte minst behöver musikjournalistiken bli mer seriös. Och det är fint att kanalen tar ett större ansvar att lyfta fram svensk pop.

Eller? Är det inte lite suspekt att kanalen väljer att prioritera just svensk pop? Är det inte lite snudd på främlingsfientligt? Nej, det tycker ingen. Det är klart att svenska public service-kanaler ska lyfta fram svenskt kulturskapande. Ändå är det svårt att inte dra en jämförelse till reaktionerna på den danska omläggningen av Danmarks Radio (DR) häromåret.

För två år sedan beslutade den danska regeringen att reformera statlig radio och tv. Bakgrunden var bland annat att public service ansågs konkurrera med privata medieaktörer på ett osunt vis. DR har tidigare fått kritik för att strö pengar omkring sig – inte minst på den nya DR-byggnaden som drog över budget med 1,7 miljarder danska kronor, men också exempelvis för att en DR-journalist på kanalens bekostnad fraktat sin frus häst över Atlanten för 70 000 danska kronor.

I Sverige handlade kritiken dock mest om att DR skulle lyfta dansk kultur, vilket ansågs vara ett snudd på högerextremt verk av Dansk Folkeparti. Sveriges Radios chef Cilla Benkö var ”djupt oroad”. Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima menade att Danmark går i främlingsfientlig riktning, bland annat eftersom 48 procent av musiken som spelas ska vara danskproducerad (AB 21/9 2018). Alltså nästan samma mål som P3 ska ha.

Det stod förvisso tydligt i det nya sändningstillståndet att danska public service ska prioritera landets nationella minoriteter och förmedla ”internationella perspektiv”. Hela debatten säger faktiskt mer om delar av svensk offentlighet än om Danmark.

Svenska politiker och debattörer är snabba att döma ut Danmark som främlingsfientligt. Men det som kanske egentligen handlar om rena kulturskillnader, som avsaknaden av konsensuskultur, misstolkas ofta eftersom svenskar har svårt att förstå att alla inte är som vi.

Politisk-kulturella olikheter finns. Att Sverige skulle vara ett under av öppenhet i en värld av intoleranta länder stämmer dock inte.

Där danskarna talar om dansk kultur pratar vi svenskar i stället om att ”värna svenska värderingar” när någon inte vill ta i hand eller vad det kan vara. Olikheterna är inte så stora som de kan verka.

Att fördöma andra länder trots att vi själva gör ungefär samma sak är en svensk nationalsport. Danskarna kritiseras för att asylsökande med tillgångar på över 10 000 kronor ska betala för sitt uppehälle, trots att ungefär samma regler gäller i Sverige.

Svenska politiker dömer ut Polens familjepolitik med ökade bidrag för stora familjer med att det var ärkekonservativt och nationalistiskt, men föreslår samtidigt en ”familjevecka”. Det förra är ett hot mot kvinnors ställning på arbetsmarknaden, det senare är bra för barnen.

Om det är något land som kan vara hycklande så att det nästan blir pinsamt är det Sverige.