Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det är en farlig illusion att Sverige skulle vara immunt mot korruption.  Bild: Martina Holmberg / TT
Det är en farlig illusion att Sverige skulle vara immunt mot korruption. Bild: Martina Holmberg / TT

Mathias Bred: Sverige måste ta den inhemska korruptionen på allvar

Sverige har länge slagit sig för bröstet för sin låga korruption. Men nu varnar forskare för att välfärdsbrottsligheten kan bli systemhotande och slunga Sverige tillbaka till de korruptionsnivåer som är normalitet i omvärlden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Mary Wollstonecraft år 1795 besökte Göteborg fick hon börja muta sig fram redan vid Nidingens fyrplats. I breven från det gustavianska Sverige beskriver hon ett genomkorrupt samhälle. Det är en tanke som idag känns främmande.

Hundra år senare, hade Sverige förändrats till ett land som i hög grad var fritt från korruption, och så förblev det sedan under hela 1900-talet. Svenskarna började betrakta frihet från korruption som ett slags normaltillstånd.

Inget kunde egentligen vara mer fel. Globalt sett är korruption det normala. Majoriteten av jordens befolkning lever i samhällen där korruption bromsar utveckling och vållar onödigt lidande. Frihet från korruption är därför en form av politikens heliga gral: En skör kombination av tillit, transparens och välfungerande institutioner som bara återfinns i några få länder.

Är Sverige nu på väg att falla ur den lycksaliga gruppen okorrumperade länder och hamna i det egentliga normaltillståndet? Om detta larmar statsvetarna Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein som på DN Debatt 20/12 efterlyser mer forskning om hur korruptionen i Sverige ser ut idag. Bo Rothstein är för övrigt en av grundarna till Quality of government-institutet vid Göteborgs universitet där det forskas om just korruption och offentliga institutioners kvalitet.

De tre statsvetarna pekar på en mängd rapporter från Polisen, Säkerhetspolisen, Sveriges kommuner och regioner, Brå, fackförbundet vision, Försäkringskassan och Inspektionen för Socialförsäkringar, med flera, som ur olika perspektiv beskriver korruption i Sverige och som sammanlagda uppvisar en ”oroande helhetsbild”.

Fusk med bidragssystem utgör den mest omfattande formen av korruption. De svenska systemen har byggt på tillit till människor och kontrollmekanismerna har visat sig alltför svaga när till exempel organiserad brottslighet går in för att utnyttja olika bidrag och stöd. Men korruptionen stannar inte där. Organiserad brottslighet har också kunnat nästla sig in i myndigheter och påverkat beslutsfattande. I till exempel Göteborg det funnits en tystnadskultur inom förvaltningen, och artikelförfattarna ställer frågor om det också finns en tystnadskultur inom politiken.

Det är på det hela taget en ganska allvarlig utveckling och de tre statsvetarna nämner till och med att södra Italien skulle kunna vara en rimlig jämförelse. Bland statsvetare brukar södra Italien lyftas fram som ett typexempel på kombinationen svag stat, låg tillit och hög korruption.

Riktigt så illa har det inte blivit i Sverige ännu. Men forskarnas larm måste tas på allvar. När korruption väl ätit sig in i myndigheter och politik är det oerhört svårt att bli av med den. Att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten kommer därför att vara en viktig uppgift i svensk politik. Ett första steg är förstås att erkänna att Sverige har problem med korruption.

Som orsak till förändringen lyfter de tre statsvetarna fram två faktorer: valfrihetsreformerna på 1990-talet och den stora migrationen. Det är en intressant tanke: ett kvartssekel av politisk experimentverkstad skadade institutioner, öppenhet och mänsklig tillit som tagit århundraden att bygga upp.