Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Justitieminister Morgan Johansson har varite en trogen partitjänare. Men Sverige behöver mer än någonsin politiker som sätter landets bästa först. Bild: Claudio Bresciani/TT

Sverige i akut behov av ledarskap

Det räcker inte längre att göra som man alltid gjort. Ryck upp er! Annars lär någon annan göra det åt er.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under onsdagen kom så oppositionens misstroendeförklaring mot justitieminister, Morgan Johansson (omröstningen sker på fredag). Initiativet, som tagits av SD, har även stöd av M och KD. Högeroppositionen gör därmed en samlad markering mot regeringens misslyckade kriminalpolitik. Statsminister Stefan Löfven avfärdade omedelbart det hela som ”spel och populism av allra lägsta kvalitet” och påstod att regeringen tagit krafttag mot brottsligheten med en mängd lagförslag.

Stämmer det verkligen? Sverige avviker nu ordentligt från resten av Europa, konstaterade kriminologen Ardavan Khoshnood i måndagens SVT Aktuellt. Han fortsatte: ”Vi i Sverige har varit otroligt naiva under väldigt lång tid med att ta tag i den här frågan” och påpekade att ”det finns folk som har skrikit sig hesa i tio, tjugo år om situationen utan att det tagits på allvar”. Khoshnood menade även att Danmark varit betydligt bättre på att sätta in åtgärder mot den grova brottsligheten.

Givetvis är Morgan Johansson inte personligen skyldig till alla missgrepp som länge präglat regeringspolitiken. Men han har varit justitieminister i fem års tid och har lika givet ett politiskt ansvar. Det kommer med rollen som minister att ta det högsta ansvaret. Förre försvarsministern Mikael Odenberg avgick i protest när Fredrik Reinfeldt, mot bättre vetande, rustade ned försvaret. Odenberg stod för något. Morgan Johansson har nog aldrig tänkt den tanken ens. Under Håkan Juholts kaotiska tid som S-ledare hade Johansson inga problem med att företräda helt olika linjer från ena dagen till den andra. Han är 100 procent lojal med makten, men verkar inte vara lojal med så mycket annat.

Johansson är ett proffs. Han är en elittävlare i det politiska spelet. Men han är också en symbol för Sveriges tilltagande styrproblem. Vi har i allt högre grad fått politiker som inte är intresserade av att basera politiken på långsiktig konsekvensanalys. Istället dominerar ett slags politikens kvartalskapitalism där positionering, hänsynstagande till organiserade intressegrupper och koalitionspartners betyder allt. Själva politikutvecklingen överlämnas till tjänstemän utan mandat att tänka i större perspektiv, och framförallt utan mandat att tänka i politiskt obekväma banor.

Orsakerna bakom problemen med utanförskap och kriminalitet har egentligen varit uppenbara för alla som velat se. De sociologiska mekanismer som förklarar varför skapandet av en etnisk underklass leder till problem är välkända. Att andra generationen invandrare lätt hamnar i en situation där de känner sig som andra klassens medborgare – till skillnad från föräldragenerationen som har andra måttstockar – har varit välkänt i åtminstone ett sekel.

Det skapar en överrisk att hamna snett. När Uppdrag Granskning för två år sedan undersökte hur det gått för eleverna på fem högstadieskolor på västra Hisingen visade det sig att en fjärdedel av de manliga eleverna var dömda för brott två till sex år efter att de gått ut högstadiet.

Sverige har i decennier fört en kombinerat vårdslös migrations- och segregationspolitik utan tanke på konsekvenserna. Kriminalpolitiken fortsätter att släpa efter samhällsutvecklingen. Nog är det lite märkligt med tanke på att landet historiskt satt en ära i att förekomma sociala problem. Hur kunde den sociala ingenjörskonstens vagga på jorden, makarna Myrdals hemland, förvandlas till en roderlös skuta?

I Socialdemokraternas fall verkar det bero på att man tappat såväl folkrörelseförankringen som tron på det egna uppdraget. S har famlat länge. Redan på 1990-talet började bristen på ideal kompenseras med politisk korrekthet och ängsligt jagande efter den “medelklass” som formades på Dagens Nyheters kultursidor, den tredje vägens identitetspolitik. Makten och självrättfärdigheten har till sist blivit det enda som finns kvar att kämpa för. Att nyliberalerna i Centern via S tillåts styra huvudinnehållet i politiken, i utbyte mot fortsatta lönelyft i Rosenbad, är knappast ett värdigt slut för den en gång så stolta svenska arbetarrörelsen – men likväl symptomatiskt.

Borgerligheten står naturligtvis inte heller utan skuld. Under lång tid har i grunden radikala vanföreställningar om att staten egentligen inte behövs fått äta sig in i det borgerliga tänkandet. Som om ett borgerligt samhälle skulle kunna uppstå ur anarki. Kunskap och analys har fått ge vika för idealistiska floskler, även om det nu finns spridda tecken på tillnyktring.

De som styrt Sverige på senare år har kunnat vila på tidigare generationers insatser. Styret har gått på autopilot. Bristerna har blivit uppenbara först när ”vägen svängt”, akuta problem som uppstått till följd av en mix av omvärldsförändringar och grova felkalkyleringar. Men nu räcker det inte längre att göra som man alltid gjort, det räcker inte längre att skriva av lobbyister, kopiera idéer från USA och mingla med kompisarna från gamla trötta intresseorganisationer. Ryck upp er! Annars lär någon annan göra det åt er.