Sverige är det näst minst rasistiska landet i världen enligt World Population Review. Den bild som ofta förmedlas är däremot att vi lever i ett land svårt drabbat av strukturell rasism och att Sverige genomsyras av islamofobi.
I ett reportage av Henrik Sjögren i Fokus beskrivs just detta. Sjögren deltog i en kurs av myndigheten Forum för Levande Historia på temat islamofobi och antisemitism. Talare var bland annat professorn i religionskunskap och Lenin-pristagaren Mattias Gardell.
Gardell konstaterar att Islamofobin är tätt sammankopplad med det västerländska samhällsbygget: “Rasismen, som [...] präglar våra samhällen i dag, kan spåras tillbaka till 1400-talet i det katolska Spanien” berättade han.
En annan talare: Mirjam Haj Younes, arbetar på Göteborgs stad och är projektledare för initiativet “Motståndskraft mot rasism”. Hon har tagit fram en rapport, finansierad av Socialstyrelsen, om ungdomars upplevelse av rasism i nordöstra Göteborg. Ungdomarna i referensgruppen trodde först att de aldrig blivit utsatta för rasism, men när de lärde sig mer insåg de att de blivit utsatta för det dagligen genom så kallad “subtil rasism”.
Haj Younes menar således att 65 procent av ungdomarna uppgett att de blivit utsatta för rasism. Rasism kan, enligt henne, innebära att en lärare har svårt att uttala ett namn.
Det är också rasism om en ljushyad person frågar en mörkhyad varifrån han eller hon kommer. Om en mörkhyad frågar en annan mörkhyad samma sak är det däremot inte rasism. Och när lärare blir förvånade över att Muhammed kastar en stol i klassrummet inser de inte att de kan har provocerat honom genom att utsätta honom för mikroaggresioner, enligt Haj Younes.
Givetvis finns det rasism i Sverige, det existerar i alla kulturer. Men hur rimligt är det att intala människor att en nyfiken fråga egentligen är en rasistisk mikroaggression? Varför inte tolka det välvilligt, som att någon är intresserad och vill lära känna dig? Och är det konstigt, när människor matas med budskap att de är offer för strukturell rasism, att de tror att de är fast i sin situation? Att de känner misstänksamhet mot majoritetssamhället? Att de tror att majoritetssamhället kanske rent av vill dem illa?
Men antirasismen är en industri. Miljontals skattekronor har, i bästa välvilja, gått till och diverse projekt för inkludering och tolerans. Under de senaste åren har exempelvis Gardell fått åtta miljoner kronor av Vetenskapsrådet för projekten “Vit nostalgi” och “Arga vita män?”där han i sin forskning om radikalnationalism bland annat noterade att att “Målningar av Carl Larsson och John Bauer har i stort ersatt bilder på Hitler och Mussolini; istället för aggressiv vitmaktmusik dominerar dansband, schlager och vissångare; SS-frivilligas memoarer och Mein Kampf har tappat mark till förmån för deckare, kärleksnoveller, fantasy och historiska romaner”.
Mängder av de forskare, civilsamhällesorganisationer och välfärdsentreprenörer som framställer Sverige som ett genomrasistiskt land är beroende av denna beskrivning för sitt levebröd. Och nya definitioner av rasism (så kallad subtil rasism) hittas på för att övertyga människor om att de är förfördelade.
Men i många fall är det rentav skadligt. Den offentligt finansierade rasideologin understryker olikheter, främlingskap och spår på motsättningar. Den pekar på rasism där det inte existerar någon. Den uppmuntrar till misstänksamhet och förakt mellan invandrare och svenskar.
Och kanske skadligast av allt: den förstärker känslan av kränkthet och offerskap. I GP (7/11) riktar Mosa Mazroui-Sebdani kritik mot rasläran: “Jag började se rasistiska mönster överallt; otrevlig butikspersonal misstänktes ogilla min hudfärg, komplimanger för mina språkkunskaper ansågs nedlåtande, och lärare som gav mig dåliga betyg misstänktes vara rasister. “
Sveriges problem är inte strukturell rasism, vårt problem är offentligt finansierad rasideologi.
