Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Henrik Montgomery/TT
Bild: Henrik Montgomery/TT

Karin Pihl: Sverige glömmer de kvinnliga fattigpensionärerna

Kvinnor lever längre än män och tjänar mindre. Det får konsekvenser för pensionen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I år höjdes grundskyddet i den allmänna pensionen. Utöver den ”vanliga” uppräkningen fick de mest ekonomiskt utsatta pensionärerna 200 kronor mer i garantipension – pensionssystemets ”försörjningsstöd” – och dessutom ökat bostadsbidrag där taket höjs från 5 600 till 7 000 kronor i månaden.

Tanken är att gynna de som har det sämst ställt, ofta ensamstående kvinnor. I Sverige finns över en halv miljon kvinnor som helt eller delvis är beroende av garantipension. Av dem är 200 000 födda före 1937 (Expressen 21/8 2018).

Anledningen till att fattigdom på äldre dar är vanligare bland kvinnor än män är att kvinnor lever längre och i genomsnitt har en lägre inkomst under sin yrkesverksamma tid. Och de förändringar av pensionssystemet som genomförts på senare år har inte alltid fallit ut till dessa kvinnors fördel.

Tanken med de stora pensionsreformerna på 1990-talet var att systemet bättre skulle stå sig mot ekonomiska kriser och demografiska förändringar. Men det blev ännu knaprare för många kvinnliga pensionärer.

Tidigare grundades pensionen på de 15 mest inkomstbringande åren, men i dagens system räknas hela arbetslivet in. För den som har varit hemma med barn under längre perioder och har arbetat deltid blev förändringen en nitlott. 1990 avskaffades den livslånga änkepensionen och omvandlades successivt till omställningspension, som enbart gäller under en begränsad tid och bara för personer under 65.

Att höja garantipensionen kan därför tyckas vara en sympatisk åtgärd, men tanken med pensioner är inte att det ska vara ett allmänt bidrag. Idén är att det ska vara uppskjuten inkomst. Det blir så klart problem för den som inte har haft så mycket till lön tidigare i livet.

Kärnan i problemet är – förutom att lönerna i den kvinnodominerade offentliga sektorn har varit och i många fall fortfarande är låga – att många par har en gemensam ekonomi, men att pensionen är individuell. En av tre kvinnor i Sverige arbetar deltid i dag. Bland kvinnor som har små barn jobbar varannan deltid. Det upplägget var knappast mindre vanligt under 1900-talet.

Problemet är alltså att hushållskassan i praktiken är gemensam, fram till dess att kvinnan blir ensam. ”Om man separerar tar mannen med sig sina pensionspengar som han tjänade in när han jobbade. Kvinnan blir sittande med den ekonomiska förlust det innebar att vara hemma. Och om man inte skiljer sig utan lever lyckliga i alla sina dagar så är det oftast mannen som dör först. Då försvinner hans högre pension och kvinnan blir kvar med sin lägre pension”, förklarar Staffan Ström, pensionsekonom på Alecta (Ingenjören 8/1 2018).

Hur ska denna ojämlikhet lösas? Ett sätt är så klart att kvinnor helt enkelt arbetar mer och söker sig till branscher med högre lön. Men det hjälper inte dagens kvinnliga pensionärer. Och att klaga på att kvinnor har gjort ”fel” livsval och att de därmed får skylla sig själva är inte särskilt sympatiskt.

Men människor måste ta individuellt ansvar. Sedan två år tillbaka är det enkelt att föra över premiepensionen mellan makar. Alla par där den ena parten – oftast kvinnan – arbetar deltid bör göra detta. Den flexibiliteten borde vara möjlig för en större del av den allmänna pensionen. Sambopar där en part tjänar mer kan också starta ett eget sparande och skriva det på sin partner, som en säkerhet. Det hjälper inte situationen för de kvinnor som har det knapert i dag, men kan förhoppningsvis skapa större jämställdhet på sikt.